.jpg?DoProcessing=&w=1680)
FURINGSTAD KYRKA
Kyrkan har en komplicerad medeltida byggnadshistoria. Den uppfördes under 1100-talet av gråsten sannolikt med ett rektangulärt långhus, ett smalare kor samt torn i väster. Korets ursprungliga utformning är inte klarlagd. Det är rakslutet med en ovanligt långsmal form. Under 1400-talet valvslogs kyrkorummet och försågs med kalkmålningar, som visar scener ur Marias liv och himmelsfärd. Figurstilen på kalkmålningarna i korvalvet tyder på en tillkomst under 1400-talets första hälft. Över valven finns synliga spår från den romanska kyrkan. Kyrkorummet har ursprungligen haft en öppen takkonstruktion där takstolen har varit synlig. Över korvalvet finns en ornerad styrplanka bevarad och två ornerade virkesbitar finns sedan 1906 på Historiska museet i Stockholm. Bitarna är ornerade med rankornamentik av tidig romansk karaktär. Över valven finns även resterna av två fönstervalv bevarade. De är placerade på långhusets södra sida respektive korets södra mur. Runt valvöppningen är putsen målad med tegelimitation och på insidorna av nischen finns två målade kors, vilka har tolkats som biskopens invigningskors. Mellan kor och sakristia finns även en högt belägen öppning, vars funktion är oklar. Sakristian, som också är valvslagen, är uppförd under medeltiden, dock senare än långhuset. I tornets tredje våning finns på västra sidan en smal ingång till ett utrymme i muren. Detta kan eventuellt vara rester efter en invändig trappa.
På 1620-talet försågs valven i kyrkorummet med nya kalkmålningar, vilka har attribuerats till Åtvidsmästaren och återger Kristi historia och passion. Under 1600-talet fick kyrkan även sin nuvarande predikstol, vilken ska vara tillverkad av snickaren Lars Olufsson på Näs. Predikstolen är placerad på södra väggen. På norra sidan finns en korsarm eller nykyrka, som uppfördes 1732 eller ombyggdes vid det tillfället. Det finns olika uppgifter om korsarmens tillkomst. Enligt en uppgift var det ursprungligen ett sidokapell med valv, vilka dock ska ha raserats 1732. Andra uppgifter tyder på att den nybyggdes 1732 eftersom kyrkan då var för trång. Den stora takytan bärs upp av en spännbockskonstruktion. År 1738 överflyttades klockorna från en klockstapel till tornet, som i samband med det byggdes om med en ny tornhuv och ljudgluggar togs upp i tornets översta våning.
År 1803 togs ett fönster upp i tornets västra sida i den s.k. struten. Struten var benämningen på ett mycket smalt kilformat utrymme i tornets bottenvåning. Mot den norra muren fanns bänkar och i södra tornmuren mot långhuset en invändig trappa till läktaren och tornets andra våning. Samma år övermålades kalkmålningarna och kyrkorummet målades vitt efter tidens ideal. Samtidigt tillkom altartavlan, som är målad av Pehr Hörberg. Målaren, tecknaren, grafikern och skulptören Pehr Hörberg (1746-1816) var sin tids mest anlitade kyrkomålare. Han har målat 87 altartavlor varav 57 i Östergötland. Klockaren och organisten Magnus Ulander uppger i sin sockenbeskrivning 1855 att altaret är murat av tegel med en marmorskiva. Det nuvarande altaret är ett enkelt svartmålat träaltare och altarringen är sluten.
Kyrkans exteriör präglas i hög grad av den omfattande restaurering som utfördes 1888, då bl.a. de stora rundbågiga fönsteröppningarna med gjutjärnsfönster fick sin nuvarande form. Ett äldre, troligen medeltida, vapenhus vid sydportalen revs och en ny huvudingång togs upp i tornets västmur. Den s.k. struten utvidgades och den invändiga trappan i muren sattes igen och ersattes av en ny trappa till läktaren från vapenhuset. Tornspiran förändrades återigen, ljudgluggarna från 1700-talets förändring murades igen. Interiören försågs med nya bänkar i tre kvarter och koret med mönstrade klinkerplattor. 1600-talsmålningarna i valven framtogs och fylldes i och påbättrades av målaren Victor Stillström i Linköping. Kyrkorummet försågs samtidigt med en ny orgel med orgelfasad i nyrenässans, byggd av Carl Elfström i Ljungby. För att vidga orgelläktaren gjordes en ny öppning mot tornet. Vid restaureringen upptäcktes även runstenar inmurade i kyrkan. De uppges ha suttit i västra tornmuren och i södra kyrkmuren. Dessa är nu uppställda utanför kyrkan.
Nästa större förändring i kyrkorummet utfördes 1941-1942 under ledning av arkitekt Kurt von Schmalensee. En masonitvägg sattes upp mellan korsarmen och kyrkorummet, bänkarna och läktarbarriären från 1888 förändrades och kalkmålningarna från 1400-talet i korvalvet frilades och de påbättrade 1600-talsmålningarna i långhuset restaurerades. Några år senare renoverades fasaden och putsen knackades ner. Då framkom bl.a. resterna efter den ursprungliga sydportalen med en sandstensomfattning. Fasaden putsades om med en ädelputs. Därefter har taket under 1980-talet försetts med ny bandtäckt plåt. Kyrkan har idag tre ingångar; huvudingång genom tornet i väster samt ingångar till sakristia och korsarm.
Bland övriga inventarier finns en dopfuntsfot av kalksten från 1100-talet. Dopfunten som är i bruk är av järn och koppar och tillverkad 1895. I vapenhuset finns gravstenar från 1600-talet uppställda. De har tidigare varit placerade i korgolvet.
Beskrivning av kyrkobyggnaden
Interiör:
Kyrkans interiör består av kyrkorummet med två travèer och det långsträckta koret med två travèer.
Predikstolen är placerad långt fram och saknat ljudtak.
Altartavlan av Hörberg är anpassad efter sköldbågens form.
Orgeln, med fasad och orgelverk från 1888 står i ett valvslaget rum i tornet som förbinds med kyrkorummet via en förstorad valvbåge. Norr om kyrkan ansluter ett sidoskepp som kallas ”Nykyrkan”. Kyrkans interiör är främst präglad av de medeltida murarna och valven. Valvmålningarna i koret är från 1400-talet, medan övriga målades ca 1620.
De vita putsytorna är patinerade för att stämma med de dekorerade ytorna. Inredningen, fönstren och dörrlägen och golven av trä och av klinker i koretkoret fick nuvarande form 1888. Gjutjärnsfönstren med färgat och dekoretsat glas ger ett särpräglat ljusspel i kyrkan. Den senaste stora renoveringen 1941 står för färgintrycket och mycket av detaljutformningen, då målningar restaurerades, nykyrkan avskildes med en mellanvägg, dörrar bättrades på med lister, masonite och målning och bänkarna omgestaltades.
Nykyrkan täcks av ett slätt putsat tak med klassiserande taklist. Inredningen i övrigt ansluter till kyrkorummets inredning.
Sakristian är rymlig och gestaltad i samklang med kyrkorummet. Rummet täcks av ett medeltida kryssvalv utan markerade kryssbågar.
I vapenhuset står tre gravstenar som tidigare låg i golvet. Tak och två väggar är av trä, medan golvet är av cement och murarna av puts. Träväggarna är målade med strukturfärg för att likna murarna och ge ett enhetligt intryck.
Vinden är svårtillgänglig via en stege till en lucka över orgeln. Där har många spår av de äldsta byggnadsfaserna bevarats och flera delar väntar ännu på en trovärdig tolkning.
Exteriör:
Furingstad kyrka består av en rad byggnadsvolymer, tillkomna vid olika tidpunkter. Från söder syns tre byggnadsvolymer, långhus, kor och torn, vilka utgör den romanska ursprungskyrkan. De är uppförda i skalmursteknik av gråsten i tjockt kalkbruk. De är antagligen uppförda på 1100-talet, men i olika etapper. Koret är eventuellt senare eller senare förlängt. Marken på kyrkogården är höjd och här kan rester av vapenhusets grundmurar finnas kvar liksom grunden till det gamla benhuset. På norra sidan om koret är en sakristia vidbyggd med tjocka murar av samma typ som i övriga 1100-tals-kyrkan. Norr om långhuset finns ett sidoskepp uppfört av tegel.
Tornet är ombyggt i olika omgångar, överst i den murade delen finns igensatta ljudöppningar som ett spår efter ett tidigare läge för klockorna. Murverket i tornet mot vinden är mycket grovt utfört, vilket kan tyda på att tornets övre del murats om. Kyrkans murar är av fältsten av olika mineral. Hörnstenarna är av pikhuggen sandsten. Den ursprungliga sockeln är inte synlig eftersom marknivån höjts kraftigt, utan en del av den tidigare fasadmuren utgör sockel. Kyrkan fick en stenfot av cement (konststen) 1888, vilken togs bort vid renoveringen 1950. Då togs även spåren av de tidigare byggnadsskedena fram.
Kyrkans exteriör är putsad med en enhetlig ljus genomfärgad puts med slevdragen ojämn yta. Putsen utfördes 1950. I putsen syns ristningar efter tidigare utformning, liksom ett fönster och sydportalen med flera detaljer. Den klassiserande taklisten fick samtidigt en något märklig slevdragen karaktär.
Alla kyrkans fönster är av gjutjärn med enkelglas i nygotisk stil från 1888. Alla fönstren på markplan är försedda med en öppningsbar ruta. De övre glasen är livligt färgade, några rutor är mönstrade. Mot norr ligger marken högre och fönstren är därför lägre. Solbänkarna är beslagna med plåt, de äldre öppningarna med kopparplåt och 1800-talets öppningar med svartplåt. Kyrkan har tre dörrar, en plåtklädd till sakristian och två pardörrar av trä på västra sidan. Tak och torn är av trä, med svartfärgad plåttäckning. Plåtavtäckningen är utförd som bandtäckning med bockade horisontella åsar för att ge illusion av skivtäckning. Avvattning är utförd med fotrännor och stuprör av målad plåt. Tornhuven är spetsig, med ljudluckor av trä i alla väderstrecken. Tornet har dessutom fyra små dekorativa fönster. Spira och gavelspetsar kröns av smidda kors med förgyllda kulor.
Det finns en del sprickor i murverket, de flesta korta, men några längre. En översiktlig inventering visar att många sprickor är i öst-västlig riktning, främst i valven. Detta kan hänga ihop med borttagandet av murens remstycke 1888. Takstolarnas bjälkar är försedda med urtag, vilka passar på remstyckets ovansida. Utan remstycket kan inte bjälkarna fungera som dragstag lika effektivt som tidigare. I långhusets sydvästra hörn finns en utvändig spricka från mark till takfot. Invändigt syns den också, särskilt på vinden där den är ett par cm bred. Dessa skador borde ha samband med 1888 års kraftiga ombyggnader. Här påverkar främst tre skeden, dels en större öppning in i tornet, dels igensättningen av spiraltrappan i tornets hörn och dels rivningen av det tidigare vapenhuset, se vidare bilaga konstruktionsanalys.