Resan till Zimbabwe

En vecka i oktober 2023 reste fyra personer från Vattholma pastorat till Harare, Zimbabwe, för att besöka pastoratets mångåriga vänförsamling Highfield.

Tidigare var det ett regelbundet utbyte där vi fick besök vart fjärde år och vart fjärde år åkte två från oss dit. Pga pandemin ställdes vår senaste resa in, men nu hände det. 10-16 oktober 2023 besökte Jenny och Jonas Storm, Martin Svensson och Kristina Lockner Highfield parish i Harare.  

Syskon i Kristus

”I will miss you! Jag kommer att sakna dig!” säger Mrs. Dube till mig när vi ska ta farväl av varandra. Vi har båda tårar i ögonen och jag känner att hon menar det hon säger. Känslan är ömsesidig, jag vill knappt åka hem. Hur är det möjligt efter några dagars bekantskap? 

Vi var fyra förväntansfulla personer som efter en lång resa landade på RGM International Airport i Harare tisdag 10 oktober 2023. Efter en längre procedur fick vi vårt bagage och tog oss ut i ankomsthallen där Douglas välbekanta ansikte lyste välkomnande mot oss! 
Douglas Mawere var en av de som besökte Vattholma pastorat när vi hade besök från vår vänförsamling år 2013, och det var en härlig och märklig känsla att nu mötas av honom nästan på andra sidan jordklotet! Douglas presenterade oss för Lazarus Maposa som är prästen i Highfields pastorat. De skjutsade oss och allt vårt bagage i två bilar till hotellet där vi skulle bo under vår vistelse i Harare. Efter incheckning mötte vi Douglas och Lazarus i trädgården för att göra upp ett program för våra dagar tillsammans. De var båda väldigt lyhörda inför våra önskemål om att få möta församlingarna; träffa personerna som vi har lärt känna online och höra om deras liv, delta i gudstjänstfirande och samtal, och snart hade vi ett fint schema framför oss!

Highfields församling

Lazarus hämtade upp oss vid hotellet och vi åkte mot Highfields församling. Jag var fylld av förväntan och så otroligt nyfiken på vad som skulle hända! Under de år som jag har arbetat i pastoratet har jag flera gånger bläddrat i pärmen om Highfield och sett kyrkan på många fotografier och nu var jag plötsligt på plats. Vi svängde in och Lazarus öppnade grindarna och där var kyrkan! Som många nu har hört hade kyrkans tak ruttnat och det var nu helt öppet mot himlen. Det var sorgligt att se, men som tur var hade ingen människa skadats och det trasiga taket hade kunnat tas ner under kontrollerade former. 
Arbetet med att återställa taket är kostsamt och tidskrävande och är i skrivande stund inte klart. 
Vi fick kliva in i kyrkorummet och känslan i mig då är svår att beskriva. Så lik vårt kyrkorum, men ändå inte! Fasta kyrkbänkar i trä som hos oss, men längst ner i kyrkan bestod sittplatserna av uttjänta bussäten som en församlingsbo fått till skänks. Det såg annorlunda ut, men fungerade förstås hur bra som helst! Ett altare med en vacker blomsteruppsättning som satts ihop av volontärer fick mig att tänka på volontärer i Tensta församling som smyckar kyrkan till sommaren. En liten modern sakristia tog mig hem till Storvreta kapells lilla sakristia där allt ryms precis. För första gången, men absolut inte sista, kom tårarna när jag stod där i kyrkans mittgång.

Vi blev inbjudna till Lazarus som bodde i det lilla hus som låg bakom kyrkan. Vi fick höra om livet i Harare och Zimbabwe, om glädjeämnen och svårigheter i kyrkan och vi kunde konstatera att vi delar en hel del med varandra. En intressant och öppenhjärtig dialog som gjorde att vi alla kom varandra närmare.

När skymningen lagt sig, blev det dags att möta några församlingsbor som kommit för att träffa oss. Vi steg in i församlingssalen till ljudet av medryckande sång och möttes av ett gäng leende och välkomnande människor! Det blev en härlig stund av bön, sång, formella och informella presentationsrundor. Vissa berättelser ur våra värdars verklighet grep tag i mig och många saker blev tydliga i den här stunden. Jag hoppas att jag aldrig ska glömma de känslorna av djup samhörighet.

Så småningom körde Lazarus oss hem till hotellet och där fortsatte vi våra samtal över en middag.

Rusununguko och Budiriro församling

På torsdagsförmiddagen blev vi upphämtade vid hotellet för färd mot Rusununguko primary school. Libabi, som säkert många minns sedan hon besökte Vattholma pastorat 2013, är lärare där och hon hade bjudit in oss till ett besök på skolan. På Rusununguko primary school går omkring 2300 elever i åldrarna 4-10 år. Varje klass består av 55 elever och det arbetar 47 lärare på skolan. Det fanns inte tillräckligt många klassrum inomhus för alla samtidigt utan man fick turas om att ha lektion ute. 
Barnen på skolan mötte oss med leenden och förtjusta (?) små skrik när de såg oss i skolans korridorer och de allra minsta överrösta oss med kramar. En omvälvande inledning på dagen! 
Vi fick en fin rundtur på skolans område och hade också förmånen att få se när några av barnen dansade, sjöng och spelade trummor under ett genrep inför en skoltävling som snart skulle äga rum. Det var ett otroligt framträdande; en historia som berättades med hjälp av dansen och musiken – som en musikalteater med både dans och akrobatik.

På eftermiddagen åkte vi till den andra av Highfields tre församlingar: Budiriro. Här finns ingen kyrkolokal utan församlingen hyr en lokal i en skola för att träffas. Trots att solen var på väg ner när vi anlände var det alldeles för varmt inne i skolan och vi fick därför bära ut stolar och sätta oss på gårdsplanen. Programmet för kvällen var snarlikt det i Highfield dagen innan och vi hade ytterligare en fin stund där vi fick lära känna varandra genom presentationer och småprat. Lazarus och Douglas pratade med Mrs Mangena som arbetade som studierektor på en pojkskola i närheten, och vi blev inbjudna att besöka skolan kommande dag. Jag förvånades av hur lätt det gick att mötas; det kändes som det mest naturliga i världen. 
De vanliga fasaderna och tveksamheterna var utbytta mot ärligt intresse och en varm nyfikenhet mellan oss som träffades där på grusplanen utanför en grå skola i Budirio. Innan vi åkte hemåt sjöng vi, kramades, bytte telefonnummer och fotograferade varandra med allas mobiler.

Varje dag blir vi upphämtade i Lazarus sjusitsiga Toyota. Martin och Lazarus sjunger och skojar i framsätet och ibland kör vi lite fel. Under bilresorna ser vi olika sidor av Harare. Här finns människor som brukar jorden med enkla redskap under den heta solen, någon säljer frukt och grönsaker från en kärra eller ur bakluckan på en bil, några män säljer gedigna dörrar och skåp i trä, en person har en gryta med mat på en bänk. En man som vill sälja en packe toalettpapper står mitt i vägen och frågar mig genom det öppna fönstret: ”Har du ätit idag?” Douglas ber mig att stänga fönstret. Arbetslösheten är över 80% i Zimbabwe och i kombination med en skenande inflation som urholkat landets egen valuta har situationen blivit mycket svår för många människor här. Statlig sjukvård finns, men de statliga sjukhusen har få resurser och därmed små möjligheter att hjälpa. De privata klinikerna är dyra och de flesta har inte ekonomisk möjlighet till att söka sig dit. Vi ser inga lokalbussar, istället åker människor med små pick-ups som är fyllda till bristningsgränsen. Tågen kör inte längre, ledningarna är nedklippta. Ingen underhåller vägnätet och där vi åker är det väldigt trasigt och gropigt. Det finns inte längre någon postservice, inget kan skickas eller tas emot med post eller paket längre. 
Vi passerar Mugabes första hus i Harare, det är fullt med kulhål. Några dagar senare kör vi förbi vi det palats där hans familj ännu bor och här kan man bli arresterad om man fotograferar. 
Harare är en brokig, växande stad men elnätet och tillgången på vatten har inte hängt med. Det är ständiga strömavbrott och inte alla kan komma åt friskt vatten. Utanför kyrkan i Highfield finns egna cisterner och en pump där människor som bor i närheten kan komma in och hämta vatten. Det är en ljuspunkt! Ungdomarna vi ser och hör om är sina föräldrars hopp och drömmar, precis som hemma. Skillnaden är kanske att vi inte behöver välja mellan att själva gå till läkaren för behandling av en sjukdom eller låta våra barn få studera – ibland så att de kan få möjlighet att lämna hemlandet för att arbeta och tjäna pengar någon annanstans. Trots allt detta möter jag ingen uppgivenhet, ingen sorgsenhet. Jag kände mig aldrig otrygg eller ovänligt bemött, tvärtom. Det finns ett hopp, en stark tillit till Gud och en kämparanda bland de jag möter i Zimbabwe.

Churchill Boy School och Glen View församling

Vi besökte Mrs Mangenas pojkskola Churchill och fick tillfälle att lyssna till ett band som spelade säckpipa och ett annat som bjöd på marimbaspel och traditionell dans. 
På rundturen fick vi kika in i några klassrum och Kristina kunde med värme konstatera att killarna i skolbänkarna på Churchill kändes precis som konfirmandkillarna i Vattholma pastorat! Vi mötte rektorn på hans kontor; en man med skarpa konturer som påtalade att pojkarna saknade kristen uppfostran och det gjorde att problem ibland uppstod. 
Lazarus erbjöd sig att komma och prata med ungdomarna, herrarna bytte kontaktuppgifter och rektorns konturer mjuknade lite.

Vid 17-tiden började vi åka mot Glen View, den tredje församlingen i pastoratet. Glen View är det mest tätbefolkade området i Highfields pastorat och många är arbetslösa och har det svårt på olika sätt. Den här kvällen välkomnades vi av församlingen hemma hos familjen Dube, eftersom församlingen i Glen View inte har någon samlingslokal för gudstjänstfirande. Vi presenterade oss för varandra och det blev återigen en minnesvärd kväll, kanske den som gjorde störst avtryck i mig. Lazarus pratade, vi sjöng, småpratade och barnen sprang runt i det överfyllda hemmet. Vi bjöds på så fin mat och världens tjusigaste tårta och jag fick den konstigaste känslan av att vara hemma.

Gudstjänst i Highfield

Jag vaknade med en pirrig känsla på söndagsmorgonen – idag skulle vi få vara med och fira söndagsgudstjänst i Zimbabwe! 
Efter frukost åkte vi tillsammans med Lazarus till kyrkan. Vi kunde höra sång inifrån lokalen när vi kom fram och en knapp timme senare fick Kristina inleda kyrksöndagen med ett bibelstudium utifrån frälsarkransen.
Det fylldes på med besökare och när gudstjänsten startade var det drygt 250 personer i kyrkan. 
Det blev en fin gudstjänst med olika röster, sång, dans, predikan och mässfirande och vi blev involverade på ett varmt och välkomnande sätt i alla delar.

Kanske var det första och sista gången jag fick resa till våra vänförsamlingar, men nu har jag varit där! På en annorlunda plats där mitt hjärta oväntat landade och där jag mötte nya syskon. Nu ser jag deras fina ansikten när jag ber för dem på söndagarna i kapellet i Storvreta. Många tankar och frågor har väckts i mig sedan resan.

Gud, jag som lever här i fred och frihet, hjälp mig att behålla perspektivet
Tack för de möjligheter du har gett mig att vårda din skapelse
Låt mig få vara någon till hjälp, låt mig få lämna mitt bidrag till en bättre värld
Förbarma dig över oss och hjälp oss att se hur du vill att vi ska finnas där för varandra som bröder och systrar i ömsesidig kärlek och omtanke 

Jenny Storm, kanslist