En grupp med pedagoger från Allbo-Sunnerbo kontrakt har samlats i Germundsgården i Markaryd denna förmiddag. De berättarkursen, som leds av Tine Winther, berättare och verksamhetsledare på Sagobygden. Detta är den andra träffen av två, och deltagarna har fått en hemläxa. De har förberett en sju minuter lång berättelse som de ska framföra för gruppen. Men först blir det kaffe.
Alla pedagoger i stiftet har eller kommer att bjudas in till berättarkursen. Södra Vätterbygdens kontrakt var först ut i våras och därefter ges kursen i två kontrakt per termin. Detta på initiativ av Växjö stift, tillsammans med kontraktssamordnarna för det pedagogiska arbetet.
– Det handlar om vikten av att berätta vidare, för ingen annan gör det om inte vi gör det. Då ska vi göra det bra också. Det blir ett helt annat liv och kontakt när en bibeltext berättas istället för att läsas. Och det blir lättare att se hur den landar hos mottagaren när man tittar på den som lyssnar och kan fånga upp det man ser, säger Jakob Wikström, stiftskonsulent på Växjö stiftskansli.
Efter lite småprat vid kaffebordet inleder Tine Winther med en uppvärmningsövning. Alla får skriva två substantiv på post it-lappar och klistra upp på en tavla. Därefter får var och en plocka två lappar – som helst inte ska passa ihop - och ge till personen bredvid, som utan förberedelse får uppgiften att sälja in en sak som kopplar ihop det som står skrivet på de båda lapparna. Deltagarna får höra om fantastiska trädansikten, legoarmband, cykelglasögon och vattenkörande bilar, bland annat.
Därefter får deltagarna dela med sig av sina erfarenheter från hur det varit att berätta i sina olika sammanhang, sedan de sågs förra gången.
– Istället för att sitta och titta ner i boken så kände jag att jag hade barnen med på ett helt annat sätt när jag berättade och vi hade ögonkontakt. Jag kan ju berättelsen om Mose, så jag berättade den fritt, säger en av deltagarna.
Tine Winther bekräftar vikten av att våga släppa texten och lita på att vi faktiskt kan berättelsen.
– Din berättelse kommer inte vara exakt likadan som min, det vet man ju från när man läst en bok och ser filmen. Kanske man blir förvånad över att någon är mörkhårig, man har ju bildat sina egna bilder, säger hon.
Hon uppmuntrar deltagarna till att våga göra sin egen tolkning.
– Brodera ut bibelberättelserna, så blir de mer levande. Man får avväga med sig själv, vilka bitar behöver vara korrekta och vilka kan jag få laborera med. Det här har ju berättats fram tills att någon fick för sig att skriva ner den. Berättelserna har säkert förändrats ett antal gånger innan de skrevs ned, säger Tine Winther.
Hon skjuter in några små tips här och där under förmiddagen. Som att skvallra fram berättelsen, att inleda viskande med ”har ni hört…”. Att involvera människor i berättelsen och kunna ha en dialog med lyssnarna. Och att med den enkla markeringen att vrida lite på kroppen, visa att berättaren nu ger röst åt en annan karaktär.
När deltagarna framför sina berättelser som de haft som hemläxa, får gruppen ta del av ett antal bibelberättelser, men på ett nytt sätt. Bland annat berättas det om den förlorade sonen, men i nutid och utifrån det missnöjda syskonets perspektiv.
Med enkla knep lyckas deltagarna fånga gruppens uppmärksamhet. Kroppsspråk, betoningar, pauser, små suckar och kommentarer är exempel. Liksom beskrivningar av hur det doftar och ser ut på platsen. Någon har med sig en liten matsäck med bröd och fiskar, som hon visar medan hon berättar om bespisningsundret. En annan stoppar in en ryggsäck under tröjan, som hon sedan plockar fram och vyssjar som ett litet barn, medan hon berättar om Moses i vassen.
– Jättefina berättelser, kommenterar Tine Winther när alla berättelser är framförda, och fortsätter:
– Och nu har jag också fått med mig berättelser, som jag kan göra till mina egna och nya infallsvinklar på hur jag kan gripa an en berättelse. Det är det som är så bra med sådana här träffar, att vi kan lära oss av varandra, säger hon.
När deltagarna får frågan om vad de tar med sig från kursen svarar flera att de känner sig lite modigare.
– Det här med att våga släppa taget lite tar jag med mig. Det kan vara nyttigt att släppa pappret, säger en av deltagarna.
– Jag har fyllt på med nya verktyg i min låda. Att inte bara sitta fast i själva berättelserna, utan kunna föra in dem i nutid exempelvis. Eller byta perspektiv, att låta någon oväntad stiga fram som berättare, säger en annan.
Charlotte Granrot Frenberg
