”Eftertänksamhet är inte ett tecken på svaghet”

Ibland är det spännande att åka tåg. Nyligen hörde jag ett samtal mellan några tjejer i de tidiga tonåren, apropå installationen av USA:s president. En av dem höjde Trump till skyarna. Han verkar så cool, menade hon, och fortsatte: Det är häftigt när de som bestämmer bara säger hur det ska vara. Så där snabbt liksom. 

Att vurmen för auktoritära ledare får allt djupare fäste är uppenbart. Och lika uppenbar är risken att den unga generationen präglas av ett maktfullkomligt ideal mer än vad vi förstår. Oroväckande, men inte så förvånande. I en svårtolkad värld lockar tydligheten. 

Om tjejen var född 2011 så var hon fem år när Trump blev president första gången. Hon är alltså uppvuxen med en polariserad samhällsdebatt där en potentiell president kan säga nästan vad som helst, och komma undan med det. Uttala hot, idealisera diktatorer och diskriminera utsatta grupper. Det är en del av den unga tjejens livsluft. Det är så vi har det nu. 

Ungdomsbarometern 2024 visar att en femtedel av de unga killarna tar avstånd från påståendet att demokrati alltid är det bästa styrelseskicket. Att det är bättre om någon bara bestämmer. Men det måste inte vara så. Debatten kan vara skarp utan hot och hat. Det demokratiska samtalet om framtiden kan vara just ett samtal. Mitt i dispyter och meningsskiljaktigheter kan vi både hylla och respektera varandra djupt. 

Blir Trump ett föredöme för den unga generationen? Risken finns. Att en kandidat med machoideal väljs till president är en berättelse om att en sådan ledarstil är möjlig, rentav eftersträvansvärd. Tydlig, som man säger. 

Jag är medveten om att den politiska debatten i USA är komplex. Och jag är medveten om att många bidrar till det polariserade klimatet. Men med Trump har något nytt kommit som skadar den tillit och framtidstro som måste bära människosläktet mot framtiden. 

Och innehållet i det som sägs förskräcker: Bristen på solidaritet med den svage. En biståndspolitisk agenda som styr bort från de mest utsatta. Drastiska lögner om migranters beteende. Möjligheten till benådning för stormningen av Kapitolium. Krav på andra länders territorier. Enligt klimatforskare en käftsmäll mot Parisavtalet. Troliga inskränkningar när det gäller jämställdhet och kvinnors rättigheter. Möjliga begränsningar av stödet till Ukraina. Pengafrågor som trumfar värderingsfrågor. 

Och alltsammans finns också hos oss i Europa. Orban, Sannfinländarna, FPÖ i Österrike, AfD i Tyskland, Lega Nord/Forza Italia/Italiens bröder och spanska Vox. Både värderingar och ledarstil kan som vi vet sprida sig snabbt. 

Risken i ett polariserat debattklimat är att man bara är emot. Och det räcker ju inte. Vi behöver berättelser som väcker hopp och bär på visioner om en framtid präglad av tillit, barmhärtighet och samverkan. De västerländska demokratierna vilar på en kristen grund. Tusen år av kristendom märks i lagstiftning och rättsuppfattning. När upptäcker vi vilken tillgång det är för att bygga framtiden stabilt?

Konversationen på tåget gör mig såklart rädd. Tydlighet är förvisso bra i ett kortsiktigt perspektiv, men ibland behöver saker få vara svåra. Och eftertänksamhet är inte ett tecken på svaghet. Om vi inte lyckas tala med de unga om vad som skiljer auktoritärt ledarskap från demokratiskt samhällsskick, så finns det en risk att nästa generations beslutsfattare väljs till sin poster med följande grundhållning: Det är häftigt när de som bestämmer bara säger hur det ska vara. Så där snabbt liksom. 

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift