"En försynt viskning i vardagens bullriga högtempoliv"

Onsdagen den 5 mars kan man plötsligt få syn på människor med ett litet kors av aska i pannan. Det kan misstas för att vara en smutsfläck. I all vänlighet upplyste en bekant mig för några år sedan om att jag hade något i pannan. Lite sot kanske? Gått emot någonstans? Ja, ville bara göra dig uppmärksam. Jag tackade för vänligheten och försökte förklara.

Dagen kallas Askonsdagen och märks knappt. De flesta skyndar till jobbet som vanligt; tidig morgon med barnen, buss till förskolan, otåliga tummar som knackar mot ratten i morgontrafikens bilköer. Askonsdagen är starten på fastetiden som inte heller gör så mycket väsen av sig. När barnen i skolan frågar vad fastan är svarar kanske läraren att det handlar om att avstå något, inte äta och dricka – och om att be. Jaha, som muslimerna gör alltså, replikerar barnet.

Vad är egentligen fastan? En tid som handlar om att både vända blicken mot sig själv och bort från sig själv. Mot sig själv för att fundera på vad som håller att bygga på. Lever jag som jag vill leva? Prioriterar jag klokt? Under fastan kan man försöka skapa rum för stillhet och eftertanke. Hitta skarvarna i tiden, mellanrummen där det som skaver får flyta upp till ytan, så att man kan ta ut kompassriktningen igen. Att skala av och avstå kan skärpa den inre blicken.  

Bort från sig själv för att undersöka hur man kan göra skillnad. Vem behöver mig? För vem blir livet lite lättare om jag hjälper till? Ibland blir tro och andlighet mest ett navelskådande självförbättringsprojekt. Man glömmer att solidariteten hör till när fastan mest handlar om hur man ska gå ner i vikt. Det är inte särskilt inne att frivilligt avstå från livets goda till förmån för andra, i alla fall när det är lite abstrakt hur det egna överflödet drabbar andra . Men i en stenhårt individualiserad allt genast-tid kan fastan ge en skjuts att vända blicken utåt. Ett stöd i att släppa taget om det egna.

Det är svårt att avstå. Och det är svårt att vänta. Vi har vant oss vid omedelbar behovstillfredsställelse. Att följa varje impuls, tillåta skärmarna att behärska våra liv och acceptera en konsumtion som slår mynt av vår känsla av otillräcklighet. Hur hittar vi ett annat sätt att leva? Kan vi hjälpas åt att vända om? En del av svaret på frågan ligger i hur vi själva väljer i vardagen. Det krävs mod för att våga askonsdagens taggiga budskap och fastetidens utmaning.    

På Askonsdagen söker sig människor till kyrkan. Hukande i snålblåst eller pulsande i blötsnö glider de in i kyrkorummet. Kyrkans klockor ringer. Därinne firas en Askonsdagsmässa för alla som vill vara med. Det är då gudstjänstbesökaren får det där korset av aska ritat i pannan, för att sedan ibland mötas av förvånade blickar på jobbet. Lite sot kanske? Då kan ett samtal uppstå också mellan annars existentiellt tystlåtna svenskar.

I Askonsdagsmässan sägs några ödesmättade ord: Kom ihåg att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium. Det är otidsenligt, stötande och djupt mänskligt på samma gång. Korset i aska påminner om det vi helst skjuter undan; att livet har ett slut. Att livet med barnen, jobbet, uppgifterna, vännerna en dag är över och att nuet är det enda vi har. I det ljuset är man tacksam också för bilköerna en vanlig onsdag.

Ingen auktoritet kan påbjuda kollektiv fastetid. Och det är inte heller önskvärt. Men vi kan återupptäcka uråldriga praktiker i vårt gemensamma arv. Sådana som är till hjälp för vårt liv tillsammans. För ingen klarar ju sig själv. Alla tröttnar på sina individuella föresatser, misslyckas med träningsschemat och bryter sina nyårslöften trots att de verkade så rimliga. Vi skulle kunna få syn på fastetiden som en samhällsresurs för existentiell hållbarhet. Ett sätt att återupptäcka den förlorade rytmen i livet.

Askonsdagen är en försynt viskning i vardagens bullriga högtempoliv. Dess icke-flashiga karaktär gör att innebörden och budskapet lätt går under radarn. Samtidigt utgör den en möjlighet; att skilja behov från begär, skapa rymd i sitt liv och känna doften av frihet och verkligt ansvar.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift