Ett hav av förväntansfulla ögon

Under sin fördjupningstid i den ekumeniska kommuniteten Taizé skriver biskop Fredrik Modéus krönikor i flera av stiftets tidningar. Det här är hans fjärde krönika, som publicerades i Smålandsposten den 18 maj.

På Kristi Himmelsfärds dag är kyrkan i Taizé fylld till bristningsgränsen. Antalet besökare har ökat stadigt varje dag under veckan. Ungdomar från världens alla hörn är på plats. 

Det är viktigt att verkligen se dem. Här sitter morgondagens samhällsbärare på sina bönepallar. Vårdpersonal, lärare, entreprenörer, präster. Det är nästa generations beslutsfattare som sitter försjunkna i bön. På den sträva heltäckningsmattan knäfaller de som ska bära tillit, glädje och hopp till kommande släktled. Varför är de här? Vad söker de? Vilken värld hoppas de kunna skapa? 

Mötet med jämnåriga var avgörande när jag besökte Taizé första gången. Att få dela liv och söka tillsammans, lyssna till varandra och inse hur lika vi är. Jag minns artonåriga Leah från Kanada, John med den vildvuxna frisyren, Hannah vars ursprung jag inte kommer ihåg. Vad gör de idag? Blev livet som de hoppats?

Då som nu dukas altaret i Taizé av barn och unga. Nattvardskärl, blommor, ljus, ikoner. Ögonen blir lite fuktiga varje gång jag ser det. Vi gjorde på ett liknande sätt i den församling där jag tidigare var präst. När vi skulle börja invände någon och sa; det går inte, ungdomarna kommer att tramsa, kan de verkligen ta det heliga på allvar, tänk om de har hål i jeansen. 

Broder Roger, grundare av kommuniteten i Taizé, hade ett annat förhållningssätt. Det berättas om honom att när han ställdes inför ett problem, frågade han; vad vill de unga? Vad behöver de för att det ska bli bra? Han lyssnade noga, och sedan gjorde han så. 

Visst kan vi göra likadant? Ge plats åt de unga. Inte bjuda in med armbågen, inte bara ”garnera församlingstårtan” med barn och ungdomar, utan låta dem forma, skapa och ge liv. Ibland hör jag unga säga att de fått en plats i ett församlingsråd eller ett kyrkoråd, men att de sedan inte blir lyssnade på. Att det liksom inte är på riktigt. 

Tänk om vi övade oss i tillit. Tänk om vi, trots vår rädsla för att det inte ska bli bra, kunde våga lämna över. Sluta vara stoppklossar för förändring, sluta tänka att vi ska göra som vi alltid gjort. Hur ska jag själv bli bättre på det? Vem behöver jag lyssna bättre på? För vi människor växer alltid när vi får förtroende. När vi får chansen, när vi släpps fram på vår arbetsplats, när våra tankar tas på allvar. Tilliten kan förändra en människas liv. 

Jag har lärt känna Öjvin, en ung präst från Bergen i Norge som tillbringar en tid i Taizé för att fylla på, liksom jag. En kväll berättade han om församlingen han arbetar i. De unga har fått hela ansvaret. De har format det de längtar efter. För några år sedan sa den tillståndsgivande myndigheten ja till att man fick göra om i kyrkan. Plocka bort bänkar, ändra belysning, forma kyrkorummet efter behoven. 

Allt fick liv. Nu är kyrkan där Öjvin tjänstgör full varenda söndag. Hundratals unga möts för att söka tillsammans, ställa frågor och dela liv. Utgångspunkten är samma fråga som broder Roger ställde; vad vill de unga? De ansvariga lyssnade noga, och sedan gjorde de så. 

Jag kan se mig själv som artonåring i Försoningskyrkan i Taizé. Säkert satt också då en gravt medelålders man utan hår någonstans och tänkte: Här sitter morgondagens samhällsbärare på sina bönepallar. Vårdpersonal, lärare, entreprenörer, präster. Det är nästa generations beslutsfattare som sitter försjunkna i bön. På den sträva heltäckningsmattan knäfaller de som ska bära tillit, glädje och hopp till kommande släktled. Varför är de här? Vad söker de? Vilken värld hoppas de kunna skapa? 

På Kristi Himmelsfärds dag blickar jag ut över Försoningskyrkan i Taizé. Den är fylld till bristningsgränsen. Ett hav av förväntansfulla ögon. 

Fredrik Modéus