På väg hem från att ha ätit lunch hos en församlingsmedlem ser vi ett barn som sitter under ett plåttak och rensar en padda. Familjen märker att vi är nyfikna och tar fram en hel hink med paddor för att visa. De har fångat dem i regnet. Vi köper några paddor för hundra pesos och tar hem dem levande i en plastpåse. Till kvällsmat serverar vår värdmamma ris med paddgryta och grisinälvor.
Tillfällen som detta förvånar inte ett dugg längre efter drygt två månader hos kyrkan IFI (Iglesia filipina independiente) i Filippinerna. Vissa dagar lämnar vi vårt hem hos värdfamiljen utan någon plan och när vi kommer hem har vi testat på att vara risbönder och ridit på filippinska vattenbufflar.
När vi först anlände till landet i början på september följde en vecka av introduktion och studiebesök i Filippinernas huvudstad Manila, innan vi åkte ut i våra olika värdförsamlingar. Jag och min resekamrat Freddan placerades först i Pampanga - Filippinernas kulinariska huvudstad, och mat har vi fått så det räcker och blir över! Varma rätter till frukost, lunch och middag. Innehåller de inte ris räknas det inte som måltid utan då är det bara ett snack och det äter man för övrigt mellan måltiderna varje dag. Ett typiskt snack kan vara pizza eller hamburgare. Samtidigt har många i Filippinerna inte råd att äta sig mätta varje dag…
Landet är verkligen fullt av kontraster. En femtedel av landets befolkning lever under fattigdomsgränsen, som här är på 1,25 dollar om dagen. Samtidigt styrs samhället av en välbärgad elit, och några av världens rikaste människor bor just här. Hittills har vi bott väldigt fint i jämförelse med de flesta i landet, och då har vi ett badrum utan handfat, med en dusch som blöter ner hela toaletten. Själva toastolen har ingen sits och man spolar med en skopa som kallas ”tabo”. Att gå på toa är alltid ett projekt då man heller inte använder toapapper i det här landet, men ödlorna i taket håller en i alla fall sällskap.
Vi har ett hektiskt schema och dagarna börjar ofta 04 på morgonen och avslutas vid 23. Vi slängs mellan spartansk levnadsstandard, paradisvyer och gudstjänster på Tagalog. Även om språket ibland kan vara en barriär, förstår de flesta engelska, och vi har fått både predika i församlingen och vara ministranter.
Våra dagar består alltid av någon typ av aktivitet. Det kan vara allt ifrån att besöka ursprungsbefolkningen, fira nattvard hemma hos de som är sjuka och inte kan ta sig till kyrkan eller att vada i meterdjup lera för att uppleva livet som fiskare, till att leka med församlingens barn och sjunga med stiftets präster för att samla in pengar till deras pension. Det är sällan en lugn stund.
Flera månaders upplevelser på andra sidan jordklotet är omöjligt att sammanfatta i en sida text, men i början på december går planet hem till Sverige igen och för mig och de andra deltagarna väntar till våren ett hemkomstuppdrag i form av att berätta om våra upplevelser, främst genom föreläsningar. Att få sätta ord på mina lärdomar och göra människors röster hörda genom att berätta deras historier är något jag ser mycket fram emot. Till dess återstår fortfarande en månad av givande möten och nya erfarenheter.
Nadja Ericson
