Dan Ahlvin är 51 år gammal och bor i Förlösa utanför Kalmar, tillsammans med sin fru Sara Ahlvin, som är präst, deras tre barn, en katt, några höns och kaniner. Han beskriver sitt liv som en böljande rörelse mellan det vetenskapliga och det andliga, med ett ben i det praktiska och ett i det akademiska.
Dan är född i Linköping och växte upp i Baptistsamfundet. Som barn tyckte han inte om att gå i söndagsskolan – för han ville inte missa predikan. En ekumenisk konfirmation blev början på en övergång till Svenska kyrkan.
Efter en byggnadsteknisk gymnasieutbildning började han jobba som snickare.
– Jag var mest inom byggservice. Jag har varit hemma mycket hos människor och tyckte det var roligt att få möta människor och göra fint, säger han.
Samtidigt längtade han efter att läsa vidare och fördjupa sig inom tron och alla frågor man har som människa. På Komvux fick han upp ögonen för filosofi, psykologi och sociologi. Han gick ett program på Gävle högskola, med en ovanlig kombination av ämnen – människa, natur och religion.
– Det var ett banbrytande kursupplägg som tittade på vad det innebär att vara människa utifrån olika perspektiv. Det sammanfattar mig väl kan man säga.
Han beskriver en brottningskamp inom sig. Tankar fanns på att bli präst.
– Men det fanns en rädsla inom mig att komma för långt från folket. De kyrkliga handlingarna är viktiga, men det var inte riktigt där mitt hjärta var. Jag ville komma närmare vardagen och nöden.
Efter bibelskolan på Johannelunds teologiska högskola tillbringade han ett år på Stiftelsen Berget i Rättvik som en del av husfolket. Därefter gick flyttlasset till Uppsala och teologistudier, bland annat på katolska Newman-institutet.
Han har också gått en grundutbildning i psykoterapi i Malmö. På en tågresa till Malmö skymtade han domkyrkotornen i Växjö.
– Då kände jag en kallelse. Jag har känt en böljande rörelse mellan vetenskap kontra tro och andlighet. När jag åkte förbi tornen sa en röst inom mig att kyrkan är ju därifrån du kommer, ska du överge din tro och din kyrka, det är ju ändå där du har ditt hjärta. Det slog rot i mig, berättar Dan.
Processen från kallelsen på tågresan fram till vigning har varit lång. Dan Ahlvin har hunnit jobba på Sis-hem, med flyktingbarn och på Stadsmissionen i Kalmar.
– Det tog ett antal år, men jag kom inte från kallelsen. Men tiden måste vara mogen. Det blev väldigt tydligt nu på slutet när dörrar började öppnas för mig, att det är nu det ska ske, säger Dan.
Tiden på Stadsmissionen var viktig för honom.
– Alla vet nog inte att det är så många som har det så jobbigt och hur utbredd drogproblematiken är – och att verkligen alla kan hamna där. Gud har inga favoriter. Jag ser det som viktigt att vi ser och vågar möta vår egen brustenhet mer. Jag ser på mig själv som en sårad helare.
Han önskar att kyrkan ska vara förankrad i verkligheten och relevant för människor i vardagen.
– Jag tror på att kyrkan ska finnas med i livet hos människor. Att se, bekräfta och upprätta människor.
Vad brinner du allra mest för?
– Att sprida nyfikenhet på vad det innebär att vara människa. Vi har så högt tempo i våra liv, det är så lätt att bara springa och följa olika bollar som kastas ut. Men hur skulle du egentligen vilja leva ditt liv, vad tycker du är viktigt? Att veta vad man själv vill, det vill jag verka för som diakon. Det är också där en andlig öppning kan ske. Vi behöver känna oss själva för att Gud ska kunna tala till oss.
Charlotte Granrot Frenberg