Om Joachim Franzén har något som kan kallas hemstad så skulle det nog vara Halmstad. En stor del av uppväxten tillbringades på Mallorca och i Los Angeles, där hans pappa var präst inom Svenska kyrkan i utlandet. Men sina första fem år tillbringades inte så långt från där han bor nu, i Värends-Nöbbele.
– Min pappa talade alltid så varmt om sin tid som präst där. Skatelövs pastorat påminner mig om den barndom jag haft, med prästgård och ett litet pastorat med nära relation till församlingsborna, säger Joachim Franzén.
Joachim prästvigdes för Växjö stift 2012 och gjorde sitt år som pastorsadjunkt i Växjö domkyrka. Därefter sökte han sig närmare vännerna i Malmö och fick en tjänst i Höllvikens församling. Kort därpå sökte och fick han drömtjänsten, som präst i Svenska kyrkan i New York. Där blev han kvar i fem och ett halvt år, innan han kände att det var dags att dra sig hemåt igen.
– Under tiden i New York gick jag den behörighetsgivande kyrkoherdeutbildningen. Det var en väldigt bra kurs, men känslan efteråt var att det var ett omöjligt uppdrag att vara kyrkoherde. Så mycket ansvar, så mycket man behöver kunna om allt möjligt och så mycket krav, säger han.
Han flyttade tillbaka till Halmstad och fick tjänst som komminister i Getinge-Oskarströms pastorat. Ett stort pastorat som består av fyra tidigare enheter som lagts samman. Där fick han även vara biträdande kyrkoherde och fick då större insyn i uppdraget. När den ordinarie kyrkoherden tog tjänstledigt erbjöds han att hoppa in som vikarie.
– Jag tänkte att det kunde vara en bra möjlighet och det blev ju en mjuk väg in, säger Joachim.
Rollen som kyrkoherde överraskade honom positivt.
– Det var spännande och roligt och jag hade en kompetent ledningsgrupp som hjälpte mig ta mina första stapplande steg. När jag tänkte på det stora ansvaret så påminde jag mig om att det finns många andra ansvarsfulla uppdrag – och till och med statsministern sover ju faktiskt på nätterna, säger han och skrattar.
Joachim blev snabbt varm i kläderna och han fick även positiv feedback från personalen.
– Det är viktigt att släppa prestigen. Om det inte funkar, så släpp det då, du är ju inte kyrkoherde för din egen skull, säger han.
Att vara kyrkoherde i ett stort pastorat var spännande och stimulerande, men Joachim saknade förankringen med gräsrötterna. Det tog ungefär ett halvår från att han firat gudstjänst i en kyrka till att han återvände sin samma plats.
Våren 2023 fick Joachim Franzén tjänsten som kyrkoherde i Skatelövs pastorat. Där bor han idag tillsammans med sin fru och lilla dotter, med ytterligare en dotter på väg, i den stora prästgården en kort promenad från Skatelövs kyrka och församlingshem.
Möjligheten att bo och verka på samma plats i ett litet mindre sammanhang, där prästen är välkänd bland församlingsborna, lockade. Det finns en naturlighet i de relationer som uppstår, menar han.
– Alla vet att man är präst, även om man inte har kragen på. Men man vet också att jag är Hedvigs pappa, att jag ibland springer en runda, att jag lirar badminton på söndagskvällar och gillar att ta båten ut i sjön och fiska. Man blir liksom människa också. Och det är lättare att få en relation till en människa än en profession. Jag tänker att det bygger kyrka!
Det mindre sammanhanget passar honom väl som person, menar Joachim.
– En del passar bättre att arbeta med ett strategiskt helikopterperspektiv, själv trivs jag bäst med att vara närmare verksamheten och människorna. Det påminner lite om att jobba i en Skut-församling, där det är kort från ord till handling.
Vad vill du säga till den som funderar på att gå den behörighetsgivande kyrkoherdeutbildningen?
– Gå den! Våga testa. Ha tillit, för du kommer till ett sammanhang. Lyssna på din personal, säg ja till saker och släpp fram andra. Försök skapa en myndig församling, där målet är att du egentligen inte ska behövas. Kom ihåg att du bara är en länk i en väldigt lång kedja, du behöver inte vara hela kedjan själv.
Charlotte Granrot Frenberg
