Öppet brev till Hanna Hellqvist
Vi behöver verkligen ord av dig, Hanna. Så tänkte jag i tisdags när jag läste din senaste text med rubriken ”Gud vad jag behöver en tro just nu”. Du fångade sådär naket och ärligt sånt som många känner igen; längtan efter tro och hopp i världens novembermörker.
Jag minns förresten texten du skrev för några år sen, lite på samma tema. Du berättade att du kunde känna avundsjuka gentemot en väninna som kallar sig kristen, och att du själv kan sakna det som händer i kyrkan. Jag blev väldigt berörd också då. Framförallt minns jag din väninnas ord om kyrkan, och din reaktion: ”Att man får vara bland andra människor, som man inte känner, och utöva något så privat som sin tro. Och när hon säger det slår det mig att jag saknar en sån plats i mitt liv”.
Jag hyser genuin respekt för att du beskriver dig som ateist. Själv tänker jag att orden ateist och troende båda känns lite binära, som ett antingen eller. Man förutsätts vara hardcore åt ena eller andra hållet. Och de flesta är ju inte det.
Istället bär många på precis såna jordnära erfarenheter som du beskriver. Man känner av en längtan, upplever resonans och förundran, men vill inte bli insorterad i en kategori. Inte kallas religiös, inte troende, inte heller kristen. Likafullt bär man på gränslandserfarenhet och noterar stillsamt hur valv öppnar sig bakom valv i ens ömtåliga hjärta.
Själv upplever jag att det är lättare att tala om erfarenhet än om tro. För erfarenhet har ju alla. Av meningstapp, kärlek, mörker, svek, lidelse, livsglädje, avgrundssorg. Av skuld och försoning. Jag har hittills gett mitt liv åt kampen för att många ska uppleva kyrkan som ett ställe där allt det där ryms. En plats för nyfikenhet och upptäckarglädje, för svindel och motstånd. Jag kommer att ge resten av livet åt att ta fighten för att kyrkan ska vara ett rum för mänskliga erfarenheter, bortom etiketter och våra binära försök att låsa fast i ett antingen eller.
Och jag vill att erfarenheten av att längta efter att någon förbarmar sig ska få betraktas som tro. Inte antydan till tro, inte ett trosembryo, utan tro. Bara det där att ropa ut sitt kyrie i världens novembermörker, så högt att tårarna kommer, och att just då, till musik, ord eller stillhet, känna att någon håller om mig.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift