Nästan ett år har gått sedan vi möttes en solig höstdag i Lund. Den här gången hörs vi på telefon, tre veckor in på höstterminen. I sommar har de haft fyra veckors praktik, Amelia i Mönsterås-Fliseryds pastorat och Gustav i Ljungby pastorat.
– Det gav väldigt mycket, att få kliva in i prästrollen på ett annat sätt. Det gav mer än gruppraktiken när vi var två om samma handledare. Framför allt var det bra att få testa på saker jag inte varit med om tidigare, typ som hemkommunion, urngravsättning och olika samtal, säger Amelia.
Gustav värdesatte också att få testa på sådant han inte gjort förut, att leda Herrens bön vid en begravning exempelvis.
– Tidigare har jag suttit uppe på läktaren eller längst bak i kyrkan på praktiken, den här gången fick jag stå tillsammans med prästen. Det var superintressant och kul och lärorikt, säger han.
Båda lyfter att det varit värdefullt att få se en annan tradition än den egna hemförsamlingen.
– Ljungby pastorat ligger bara fyrtio minuter från min hemförsamling Alvesta, men har en helt annan tradition, lite mer åt det högkyrkliga hållet. Och så är det ett pastorat med flera församlingar, säger Gustav.
Amelia fyller på:
– Det har varit intressant att se den enorma bredden som finns, varje församling är verkligen unik, säger hon.
På frågan om de varit nervösa inför något under praktiken så svarar båda samma sak: den liturgiska sången. Amelia fick testa att sjunga liturgisk sång för första gången.
– Det var lite nervöst men gick bra. Man får utmana sig själv lite och kasta sig ut, jag har försökt passa på att testa det mesta, säger hon.
Gustav avböjde att sjunga en begravningsförbön.
– Jag kände mig inte riktigt bekväm med det, eftersom det var inför de anhöriga. Hade det varit et annat sammanhang så hade det varit en annan sak, säger Gustav.
Efter de fyra veckornas praktik har de båda tjänstgjort i sina respektive hemförsamlingar i sommar. Amelia som tjänstebiträde i Döderhults församling och Gustav som diakoniassistent i Alvesta församling.
Nu har de börjat studera grekiska, vilket de kommer att ägna sig åt hela läsåret, parallellt med studier i tros- och livsåskådning.
– Det sägs ju att grekiskan är en av de tuffare kurserna, läraren har sagt till oss att vi ska veta vad vi gett oss in på. Det går lite upp och ner, ibland känner man sig som en king, ibland som en sopa, säger Amelia och skrattar.
Men Gustav tycker att grekiskan är något av det roligaste han läst.
– Jag har alltid gillat språk. Sedan är det såklart en utmaning, det är inte så att det sätter sig direkt, säger han.
Efter ett år i Lund har de gett sig ut lite mer i studentlivet, med dess stora utbud av nationer och sittningar och spex.
– Nu har vi ett gäng, som består av framför allt teologistudenter och gamla traineer som flyttat ned. Vi håller också på att starta upp en stiftsgrupp tillsammans med kandidater från Linköpings stift, berättar Amelia.
Vad har hänt med er sedan vi talades vid för ett år sedan?
Amelia:
– Jag vet inte om kallet blivit starkare, men det har liksom landat i att det verkligen känns rätt. Jag längtar mycket efter att få komma ut i tjänst. Det blir som en morot, att under sommaren ha fått testa på det. Jag har insett att jag på något sätt vill jobba med ungdomar. Att vara militärpräst hade också varit coolt.
Gustav:
– Jag har blivit ännu mer peppad att bli klar. Jag var på en prästvigning i början av sommaren och på en diakonvigning i Lund nyligen. Med de minnena lite fräscha så känns det som att det verkligen är värt det, även om studierna kan vara tuffa. Jag har också insett att så länge det finns en levande församling och ett gott församlingsliv så kan jag tänka mig att hamna var som helst. Men stiftsadjunkt vill jag inte bli, säger Gustav.
Charlotte Granrot Frenberg