Platser för våra liv

Under sin fördjupningstid i den ekumeniska kommuniteten Taizé skriver biskop Fredrik Modéus krönikor i flera av stiftets tidningar. Det här är hans första krönika, som publicerades i Smålandsposten den 16 mars.

Doften av blommande plommonträd slår emot mig och det känns ovant med vårsolens försiktiga värme på kinden. Efter en lång bilresa är vi äntligen framme i Taizé, en liten by på den franska landsbygden i Bourgogne. Och det är som att komma hem.

I Taizé ligger sedan 1949 ett kristet kloster (en kommunitet), där bröderna kommer från olika kyrkliga traditioner, vilket är unikt. Ett åttiotal har avlagt livslånga löften och bor i kommuniteten, och den besöks av ungefär fyrtio tusen ungdomar från hela världen varje år. De unga säger ofta att de kommer för att Taizé är unikt, för att de hittat något omistligt här, för att kommuniteten har blivit en plats för deras liv. Så är det också för mig.  

Jag åkte hit första gången påsken 1982, sjutton år gammal. Då tog jag tåg och buss genom Europa, och reste ärligt talat på ganska vingliga ben utan att veta vad som väntade. En bekant till familjen hade berättat en del, och hon trodde att platsen skulle tilltala mig. För över fyrtio år sedan gick jag den sista biten till fots genom den gamla byn, mellan solvarma stenhus på väg mot något som skulle förändra mitt liv.

Upplevelser går sällan att klä i ord. Men beståndsdelarna kan beskrivas: En gudstjänst som tar människan som andlig varelse på allvar. Möten över kultur-, språk- och trosgränser, en nyfikenhet på den andres tro med siktet inställt på försoning och fördjupning: Vem är du? Berätta mer! Vad kan jag lära av dig? Enkelheten i det yttre, den som påminner oss som bedövats av samtidens konsumtionshets om hur lite en människa egentligen behöver. Tystnaden, som är hjärtat i kommunitetens liv, den som möjliggör inre upptäckter. Och sången som ger min längtan vingar genom toner, melodier, klanger, harmonier.  

Och nu är jag alltså här igen. Som biskop i Svenska kyrkan har man förmånen att efter sex år i tjänst få använda tre-fyra månaders tid till fördjupning. En fin möjlighet, men också något som känns nödvändigt. För det är bara den som tar emot som har något att ge. Om jag inte fyller på finns det inget att hämta hos mig. Efter en tids funderingar stod det klart för mig att jag ville återvända till Taizé under fördjupningstiden, för att utan kalender ägna tid åt bön och tystnad, åt att läsa och skriva – och såklart åt att bidra till kommunitetens liv.

Jag skriver ”såklart” för att det från kommunitetens sida finns en förväntan på att besökaren ger sitt bidrag. För min del handlar det både om undervisning av volontärer och om praktiska insatser av ännu okänt slag. Att leva i en kommunitet, hela livet eller för en kortare tid, är att leva i gemenskap och i handling visa att människor hör ihop med varandra. Själva ordet kommunitet betyder faktiskt gemenskap, alltså med samma betydelse som ordet kommun. Liv i gemenskap är en kontrast till den individualistiska kultur som blivit närmast självklar för oss, och som gör ensamheten till en ny folksjukdom.

Var finns platserna för ditt liv? Alla behöver sådana. Miljöer där vi kommer till ro med oss själva, där vi känner oss trygga och pulsen slår långsammare. Platser som klär av oss onödigheterna, där något får skalas av och vi vågar gå på djupet med oss själva. Ställen som vi inte bara talar om, utan också besöker. För ofta behöver vi ta ett kliv bort från det invanda och välbekanta för att öppna våra låsta, inre rum, förstå varför det skaver och hur nästa steg ska tas. Och vi behöver välkomna tystnaden. För den är själva förutsättningen för att vi ska höra vad hjärtat vill.

I just den här stunden ligger alltsammans framför. Tre månader i Taizé med en tom kalender känns ovant, spännande och lite läskigt. Ett inbjudningskort till fördjupning och inre upptäcktsfärder på platsen för mitt liv.  

Fredrik Modéus