Den nyligen publicerade rapporten från Folkhälsomyndigheten om existentiell hälsa saknar insikt i religionens och trossamfundens betydelse i ämnet. Det är obegripligt och direkt kontraproduktivt. Folkhälsomyndigheten tycks omedveten om den guldgruva som årtusenden av erfarenheter och praktiker i de religiösa samfunden utgör. Den religionsfobi som länge präglat myndigheter och samhällsinstitutioner måste brytas.
Regeringen gav förra året Folkhälsomyndigheten i uppdrag att genomföra en kartläggning och lämna förslag på hur existentiella perspektiv kan bidra till att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa och ett gott, psykiskt välbefinnande. Rapporten som slutredovisar uppdraget innehåller intressanta iakttagelser och förslag.
En iakttagelse är att man inser att existentiell hälsa inte bör definieras med alltför skarpa konturer. Man nöjer sig med att peka på att det handlar om att ”uppleva mening i livet, vara i relation till sig själv, andra och naturen, känna sammanhang och trygghet, och att uppfatta sig vara en del av någonting större”. En annan är betoningen av vikten av att integrera det fortsatta arbetet i befintliga folkhälsouppdrag, såsom i den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention, kunskap om folkhälsa i förhållande till beredskap och civilt försvar, strategi för att förebygga ofrivillig ensamhet samt arbeten med vardagsnära natur och miljöhälsa.
Men varför nämns inte trossamfunden? Det beror inte på att de förbisetts i själva undersökningen. I relation till just detta regeringsuppdrag var flera av dessa, inklusive Svenska kyrkan som jag företräder, närvarande vid informationsmöten samt bidrog med underlag genom enkätsvar och genom att bistå Folkhälsomyndigheten med inspel. Men när slutprodukten nu är färdig syns inga spår av detta, varken i sammanfattningen eller i de av utredningen föreslagna utvecklingsområdena. Resultatet förvånar, inte minst i ljuset av att politiker på olika nivåer nu börjar upptäcka trossamfunden och se de bidrag som ges.
Vi lever i ett land där över hälften av medborgarna aktivt väljer att tillhöra Svenska kyrkan. Förra året var gapet mellan utträden och inträden mindre än någonsin, i december månad var det för första gången fler som gick med i Svenska kyrkan än som lämnade. Många har ett engagemang i andra kristna samfund. Den muslimska populationen är stor, ungefär 800 000 svenskar har en muslimsk kulturbakgrund. Lägg därtill den i Sverige stora nyfikenheten för buddhism och närvaron av judiska trosbekännare. Plus den befintliga, oorganiserade andligheten.
Just nu bör också nämnas de undersökningar som visar att nyfikenheten på tro, andlighet och religion ökar. SOM-institutets senaste mätning visar att sekulariseringen planar ut. Ungdomsbarometerns trendrapport nämner Jesus som årets influencer. Medieakademins förtroendebarometer visar att förtroendet för Svenska kyrkan i procent räknat är större än någonsin. Konfirmandsiffrorna går upp på många håll i landet.
Platser såsom kyrkor, moskéer och synagogor är ställen där människor sedan urminnes tider brottats med de existentiella frågorna. Där finns livsriterna, själavården, den ensamhetslindrande gemenskapen och möjligheten till meningsfullt engagemang. Där får man hjälp i svåra situationer och hittar kraft att ta nästa steg. Trossamfunden erbjuder trygga platser när livet gör oss illa, sammanhang där man får vara den man är, utan att prestera. Och där finns väl beprövade erfarenheter och praktiker att luta sig mot. Att inte använda denna ackumulerade visdom är att gå miste om ett enormt existentiellt kapital av stort värde för vårt samhälle.
Men religionsfobin ligger fortfarande som en våt filt över den svenska offentligheten. En beröringsskräck som inte gynnar någon. Det handlar inte om att trossamfunden ska vinna marknadsandelar, utan om att de resurser som finns i trossamfunden ska komma samhället till del. Inte heller handlar det om att blunda för att det i religiösa samfund, precis som i alla andra sammanhang, kan skapas destruktiva miljöer, med osunda hierarkier och slutna, exkluderande gemenskaper. Detta är något trossamfunden är medvetna om och arbetar förebyggande mot. Men att för den sakens skull avfärda den kunskap och erfarenhet som finns att tillgå, det är inget annat än inkompetent och oansvarigt.
Jag förväntar mig följande:
- Att Folkhälsomyndigheten i sitt fortsatta arbete med befintliga folkhälsouppdrag beaktar och tillvaratar trossamfundens kompetens.
- Att regeringen trots rapportens oförmåga att värdera trossamfunden vågar lyfta deras särskilda roll och erfarenhet i det fortsatta folkhälsoarbetet.
- Att ansvariga politiker och tjänstepersoner på lokal nivå har modet att göra upp med religionsfobin, och börjar bygga broar till trossamfunden.
För religionsfobin måste upphöra. Den religiösa blindheten i svensk offentlighet måste få ett slut. För den existentiella hälsans skull.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift