– Jesus säger, ”Var fanns ni när jag satt i fängelse”. De här tjänsterna är inga specialtjänster vid sidan av vår vanliga verksamhet, det här handlar om kärnverksamhet. Det är här vi möter de allra mest utsatta, i en av de mest inhumana delarna av vårt samhälle, säger Claes Dahlqvist, som är häktespräst i Jönköpings församling sedan tio år.
Vid varje anstalt och häkte finns en nämnd för andlig vård, NAV, som samordnar arbetet med den andliga vården. Sveriges kristna råd, SKR, har det övergripande ansvaret. I Växjö stift finns det präster knutna till häktena i Jönköping, Kalmar och Växjö samt till anstalten i Kalmar. Pastoraten har ansvaret för tjänsterna, som delvis finansieras av stiftsbidrag. Arbetet som häktes- och fängelsepräst utförs på deltid, ofta i kombination med en tjänst som sjukhuspräst.
I takt med överbeläggningar och utökat antal platser inom Kriminalvården blir det allt svårare att hinna med samtalen, berättar Claes Dahlqvist.
– Det är trängre, fler får dela rum och samtalsrummen är ofta uppbokade. Det är allt oftare som jag känner när dagen är slut att jag inte hann prata med alla som hade behövt ett samtal. Vi har fått dra ner på gruppsamtalen, för vi måste prioritera alla de som sitter ensamma, säger han.
Även Annesophie Robinsdotter, häktespräst i Växjö, ser att behovet är stort.
– Jag har två halvdagar i veckan och då är det en strid ström av samtal. Jag hade nog kunnat vara där mycket mer, säger hon.
De möter även många barn på häktena.
– Vi möter definitivt fler unga idag än tidigare. Det är lagstadgat att personer under 18 år ska ha gemenskap fyra timmar per dygn. Där går Kriminalvården på knäna. Vi har inte möjlighet att lägga vår tid på umgänge, utan finns där för krissamtal och stödsamtal, berättar Claes.
Claes och Annesophie beskriver en mycket utsatt tillvaro för personer som är frihetsberövade och sitter inlåsta.
– Det är mycket skuld och skam och oro för hur det ska gå med lägenhet, jobb och familj om man har den situationen. De har till exempel ingen möjlighet att betala sina räkningar, vilket leder till mycket frustration. Många är rädda. Det är ju hemskt att vara inlåst och inte ha makt över sitt eget liv, berättar Annesophie.
Ibland kan tröskeln för att prata med en präst vara hög. Målsättningen i början är att få personen att slappna av och se medmänniskan bakom kragen.
– Jag börjar alltid med att presentera mig. Ofta frågar jag bara om jag får komma in en stund och sedan frågar jag om något vardagligt, som om personen bor i närheten. Sedan brukar samtalet vara igång, säger Claes.
Claes berättar att det inte finns någon mall för samtalen, men att grunden alltid handlar om vad man är, inte vad man gör.
– Alla är skapade av Gud och därför värda att lyssna på. Själavårdssamtalen på häktet blir väldigt avskalade - vi kan ju inte göra något för dem, mer än att lyssna här och nu. Och det märks att det räcker väldigt långt.
Annesophie berättar att flera personer sagt till henne att det var tack vare att hen fick prata med en präst som hen överlevde den här tiden.
– Tänk att en halvtimme två gånger i veckan kan betyda så mycket. Det kan vara tunga, drabbande samtal, men det är mycket skratt och värme och kärlek också. Och det känns fint att få säga att oavsett vad så är du älskad av Gud och om du vill så är du förlåten, säger Annesophie.
Charlotte Granrot Frenberg
