Conny Karlsson har arbetat som sjukhuspräst i tio år. Han älskar sitt arbete, men vet att allt han har lärt sig föranletts av andra människors lidande.
- En vanlig dag på jobbet rymmer framför allt många samtal. Just denna vecka har det exempelvis varit flera dödsbäddar, där den döende eller anhöriga önskat få ett möte. Det kan vara samtal, svar på frågor, stöttning, eller också vill den döende få nattvarden eller bli välsignad inför avfärden, berättar Conny.
– Ibland vill människor försonas med det liv som blev. I de samtalen har jag lärt mig att lösningen inte sällan redan finns i den som ställer frågan. Ibland får vi vara länken mellan anhöriga och den döende. Relationer blir trasiga och går sönder. Då är det för vissa viktigt att laga det som går medan det ännu finns tid.
Ganska sällan förrättas dop, även om det händer. Om barnet dött under graviditeten eller i anslutning till förlossning kallas Sjukhuskyrkan ofta in. Conny berättar:
- Då får vi hjälpa familjen att, istället för att säga ”Välkommen till livet” behöva säga ”Hejdå, farväl”. Att tvingas lämna ifrån sig det liv som man precis har fått, och som man skulle ha tagit med sig hem är en mardröm för alla som drabbas. Det är tunga besök och samtal. Men där - precis som vid en dödsbädd - gäller att vara närvarande och finnas där. I dessa sammanhang kan vi ju inte ha dop men vi kan välsigna barnet med det namn som var tänkt. Och det är en viktig stund för många föräldrar att få ge barnet ett namn! Ibland får jag också begrava barnet och då får jag följa dem ännu en bit på vägen.
Text tagen ur artikeln I ständig beredskap, Kyrkans Tidning nr 29-30 2019 av Emilia Lindstrand.
Läs hela artikeln från Kyrkans Tidning här.