I ständig beredskap
Ibland vill människor försonas med det liv som blev. I de samtalen har jag lärt mig att lösningen inte sällan redan finns i den som ställer frågan. Ibland får vi vara länken mellan anhöriga och den döende. Relationer blir trasiga och går sönder. Då är det för vissa viktigt att laga det som går medan det ännu finns tid
Conny Karlsson, sjukhuspräst
Conny Karlsson har arbetat som sjukhuspräst i tio år. Han älskar sitt arbete, men vet att allt han har lärt sig föranletts av andra människors lidande.
- En vanlig dag på jobbet rymmer framför allt många samtal. Just denna vecka har det exempelvis varit flera dödsbäddar, där den döende eller anhöriga önskat få ett möte. Det kan vara samtal, svar på frågor, stöttning, eller också vill den döende få nattvarden eller bli välsignad inför avfärden, berättar Conny.
– Ibland vill människor försonas med det liv som blev. I de samtalen har jag lärt mig att lösningen inte sällan redan finns i den som ställer frågan. Ibland får vi vara länken mellan anhöriga och den döende. Relationer blir trasiga och går sönder. Då är det för vissa viktigt att laga det som går medan det ännu finns tid, berättar Conny och fortsätter:
- Mycket i mitt jobb handlar om att vara närvarande, och att våga vara det också när det inte finns något klokt att säga. Våga vara i tystnaden. En människa som fått besked om ett förkortat liv har oundvikligen behov av att summera sitt liv. Vad blev det av det? Blev det fantastiskt eller inte mer än såhär? Det är lättare att göra med någon som är lite utanför och inte indragen i vården, som anhöriga eller vårdpersonal. Jag är också den ende här som har absolut tystnadsplikt. Och många tycker att det känns skönt, att det som sägs stannar här.
Många oroas kring om barn ska vara med.
- Inget barn far illa av att vara med vid en dödsbädd eller gå med till bårhuset. Tvärt om! Bara man berättar hur det kommer att gå till, om det finns många slangar och maskiner, och liknande. Barn har ju också sin inneboende nyfikenhet. Även om pappa ligger där med slangar, så kan hissen på sängen vara kul eller maskinerna spännande. Men detta är viktigt: Använd aldrig omskrivningar när du pratar med barn! Inte ”farit till himmelen” eller ”åkt bort” eller ”gått vidare”. Det skapar rädsla när någon annan ska åka bort. Död är död och barn kan inte tänka abstrakt, förklarar Conny och berättar vidare:
- När barn är med i rummet på sjuksalen, så tänker jag alltid att barnen är målgrupp. Även om jag talar så att barnen förstår så förstår ju vuxna också. Många av frågorna barn har om döden, har ju också vuxna - men vuxna vågar inte fråga
- Det händer några gånger om året att vi har vigslar. Ibland av rent juridiska skäl men också för att man har velat gifta sig men inte hunnit på grund av sjukdom, säger Conny.
Ganska sällan förrättas dop, även om det händer. Om barnet dött under graviditeten eller i anslutning till förlossning kallas Sjukhuskyrkan ofta in. Conny berättar:
- Då får vi hjälpa familjen att, istället för att säga ”Välkommen till livet” behöva säga ”Hejdå, farväl”. Att tvingas lämna ifrån sig det liv som man precis har fått, och som man skulle ha tagit med sig hem är en mardröm för alla som drabbas. Det är tunga besök och samtal. Men där - precis som vid en dödsbädd - gäller att vara närvarande och finnas där. I dessa sammanhang kan vi ju inte ha dop men vi kan välsigna barnet med det namn som var tänkt. Och det är en viktig stund för många föräldrar att få ge barnet ett namn! Ibland får jag också begrava barnet och då får jag följa dem ännu en bit på vägen.
Sjukhuskyrkan arbetar mycket med barn i sorg, tillsammans med Barn- och ungdomshälsan, Lekterapin och barnkuratorerna. Där möter man barn och kvarvarande förälder.
- Det är en sorgegrupp för barn, där lekterapin och kuratorn tar hand om barnen och jag tar hand om föräldrarna. Det är ett bra samarbete där Sjukhuskyrkan upplevs som en resurs i vården, säger Conny.
- Allt jag har lärt mig, all min erfarenhet, har jag fått på bekostnad av någon annans sorg och lidande och det kräver respekt inför uppgiften och mötet med människor. Som ny präst visste jag ju alla svar. Idag vågar jag vara kvar i frågorna som vi kanske inte kan svara på. Jag kan inte tala om varför någon drabbas eller inte. Här inne blir det så väldigt påtagligt att livet är skört, att när som helst kan allt förändras eller ta slut. Från en sekund till en annan - oavsett om jag är 5 år eller 85. Jag vet ju aldrig vad jag ska hamna i när jag blir kallad till en sjukbädd. Men jag tänker: Jag är här för att göra ett förbaskat bra jobb. Ibland är mitt uppdrag över på en timme, ibland tar det flera år. Oavsett är mitt uppdrag är att följa med en bit på vägen.
Emilia Lindstrand