Reflektion vid musikgudstjänst med ljuständning i Växjö domkyrka 250209 (1 Joh.1:5)
För en vecka sedan firade vi Kyndelsmässodagen. I en av texterna stod det så här: Gud är ljus och inget mörker finns i honom.
En vecka senare tycks mörkret kompakt. Efter den största skolskjutningen i svensk historia finns det liksom inget att säga. Orden räcker inte till, man blir helt stum. Det var så tydligt när vi såg nyheterna direkt efter dådet. Människor i chock, som trevade efter orden och försökte ta in det som hade hänt.
Men känslorna finns där. Vanmakten. Smärtan. Vreden. Medkänslan. Vi känner så med de som har drabbats. Med den unga kvinnan som skulle ha gift sig till sommaren, men miste sin man i dådet. Det går liksom inte att värja sig när hennes bottenlösa sorg väller mot en genom TV-rutan.
Håll tyst, håll ut och håll om. Det är vad som fungerar när det värsta har hänt. Kanske är det sista allra viktigast. Att hålla om varandra.
Runt om i landet talar föräldrar nu med sina barn, vuxna med varandra. Om dådet i ljuset av sprängningar och andra våldsdåd. Om oron för att något skulle kunna hända i vår egen stad. Om det som drottningen sa: Vart har vårt fina Sverige tagit vägen?
Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Kristen tro förklarar inte ondskan. Kyrkan står lika ordlös som alla andra men erbjuder platser, gemenskap och tillhörighet, rit, ord och ett tyst språk för det som inte går att förstå.
Vi kunde ju höra det på nyhetssändningarna: Att kyrkor och församlingshem står öppna. Fysiska tillflyktsorter dit vi går för att tända våra ljus. Rum där någon håller om mig.
Och detta är poängen med trons sammanhang. Tröst när livet gör oss illa. Hoppet att det finns en väg genom långfredag till påskdag. Löftet om Guds närvaro, någon som omfamnar. Ljus i mörkret.