Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder.
Orden kommer från en av Jesu berättelser om hur vi ska vara mot varandra. De är stilbildande för den västerländska, kristna idétraditionen och utgör grunden för ett solidariskt samhällskontrakt. Jesus säger också: Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, det har ni gjort för mig.
När regeringen nu fortsätter att kraftigt minska biståndet för kommande år, och dessutom gör om förutsättningarna för mottagaren, finns det en överhängande risk att det är just dessa världens minsta som blir de stora förlorarna.
Sverige har en lång tradition av stabilt bistånd på 1 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). OECD:s biståndskommitté DAC, som utvärderar länders bistånd, har gett den svenska modellen högsta betyg. Enligt utvärderingen har Sverige visat hur ett robust, produktivt och effektivt bistånd ska bedrivas.
Att Sverige lyfts fram som en förebild när det gäller effektivt bistånd är något vi ska vara stolta över. Men nu krackelerar bilden på grund av regeringens nya strategi att släppa enprocentmålet och istället införa en årlig budgetram, samt att öka kraven på mottagaren och prioritera svenska intressen.
Hade Sverige behållit enprocentmålet skulle vi ha gett 14 - 15 miljarder mer i bistånd än vad regeringen nu kommer att ge med den fasta biståndsramen för 2025. För åren 2026 - 2028 sänks den fasta budgetramen ytterligare, vilket innebär att Sverige riskerar att missa FN:s mål om minst 0,7 procent av BNI till bistånd vid år 2028. Skillnaden mellan 1 procent och 0,7 procent kommer att innebära att världens mest fattiga och utsatta då går miste om mellan 25 och 26 miljarder.
I sin iver att gynna svenska handelsintressen ökar risken att Sverige väljer bort fattiga, sköra och konfliktdrabbade låginkomstländer till förmån för medelinkomstländer där synergier mellan bistånd, handel och svenska affärsintressen bättre kan realiseras. Dessutom la regeringen och SD i höstas fram en ny strategi för utvecklingssamarbete inom området migration, återvändande och frivillig återvandring som en del av den övergripande reformagendan för biståndet.
Denna strategi går inte bara emot OECD DAC:s regler om vad som får kallas internationellt bistånd, det går också emot de internationella överenskommelserna om att bistånd inte får villkoras för att uppnå givarlandets egna politiska mål. Länder som är särskilt utsatta för extremism och kränkningar av mänskliga rättigheter riskerar att bli utan bistånd, på grund av att dessa inte lever upp till Sveriges nya krav. Det är länder där den lilla människan är särskilt utsatt och där vi nu mer än någonsin behöver stötta dem som arbetar för demokrati, kvinnors rättigheter och fred.
I en debatt i P1 Morgon (9 okt 2024) försvarar bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa den nya strategin genom att hävda att svenskt bistånd inte kan ”sprida ut pengarna till allt och alla”. Det är ett underkännande av de biståndsorganisationer som outtröttligt arbetar på platser där dessa pengar behövs som allra mest. Organisationer, såsom Act Svenska kyrkan, som under decennier byggt relationer till partners på plats, format nätverk och hittat säkra metoder för att pengarna ska nå de människor som behöver dem allra mest.
Följande åtgärder behövs från Tidöpartiernas sida:
1. Ta västerländsk, kristen idétradition på allvar genom att rikta blicken mot alla som saknar det vi äger i överflöd.
2. Återupprätta den etablerade svenska traditionen med ett enprocentmål för biståndet.
3. Villkora inte biståndet för att uppnå egna politiska mål. Det är mottagarens och inte givarens behov som ska stå i centrum.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift