Enligt en beskrivning från 1600-talet ha följt traditionellt romansk kyrkobyggnadsmönster. 1700- och 1800-talens befolkningsökning ledde till att den medeltida kyrkan revs 1807, med undantag för tornet. Ett nytt långhus med fullbrett kor adderades, delvis byggt med återvunnet material från den gamla kyrkan. Ritningarna för denna ombyggnad saknas och arkitekten är därmed okänd.
Under slutet av 1800-talet tycks kyrkan ha varit i dåligt skick och diskussioner om restaureringar eller rivning för nybygge pågår under lång tid i församlingen. Flera ombyggnadsförslag tas fram, bland annat ett signerat arkitekt Alfred Arwidius 1892. Detta förslag kommer justeras av Folke Zettervall, som vanligen anges som arkitekt för kyrkan, men Arwidius är hela tiden delaktig i projektet och de båda arkitekternas roll i ombyggnaden är inte helt klarställd. Ombyggnationerna genomförs 1904–06 och innefattar bland annat rivande av torn och sakristian norr om koret, uppförande av nytt torn i väster och sakristia på samma plats som tidigare. Den tidigare orgeln ersätts av en enklare kammarorgel och den befintliga kyrkklockan gjuts om samtidigt som ytterligare en tillverkas.
De första större förändringarna sker 1931 då tegeltaket över skepp och sakristia läggs om och en ny orgel med fasad ritad av Folke Zettervall 1905 installeras på läktaren. En större restaurering genomförs 1953–55 under ledning av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe som ritar en ny altartuppsats med altartavla av Gunnar Torhamn. 1958 tillkommer ett murat altare. 1963 målas bänkinredning, predikstolens sockel samt orgelläktaren om i grått och grå heltäckningsmatta läggs i mittgången och innanför altarringen. Under ledning av arkitekt Eva Retzner genomförs 1983 en utvändig restaurering där fasaderna sandblästras. 2003 tas heltäckningsmattan i mittgång och altarring bort.
Kyrkorummets golv utgörs i mittgången av kvadratiska bruna och svarta viktoriaplattor i diagonalställt rutigt mönster med bårder längs bänkkvarteren. Östväggen har en hög rundbågig nisch för altaruppsatsen som är målad i blå medan taket täcks av ett tryckt tunnvalv klätt med ljusgrå pärlspontpanel vars ändskarvar täcks av profilerade lister.
Altaruppsatsen tillkom liksom altaret vid restaureringen 1951–53 och är ritad av Eiler Græbe. Predellan har ett centralt rött fält utan inskription mellan förkroppade baser i samma färgställning som altaret. Centralt återfinns en altartavla av Gunnar Torhamn som framställer fottvagningen vid sista måltiden.
Predikstolen i polykromt bemålad ek är placerad i korets sydvästra hörn. Korgen, som är ett 1600-talsarbete, har rikt skuren ornamentik där de fyra apostlarna framställs i gavelmotiv med respektive attribut. Hörnen markeras av kolonnetter med joniska kapitäl och postament med bevingade änglahuvuden, vilka vilar på maskaronförsedda socklar. Den medeltida dopfunten i kalksten har tillskrivits Ravlundagruppen och är placerad vid korets norra vägg.
Orgeln med 14 stämmor fördelade på två manualer plus bas tillverkades 1931 av A. Mårtenssons Orgelfabrik i Lund. I Lunds stifts orgelinventering beskrivs orgeln på följande vis: ”Stort kulturhistoriskt värde av lokalt tyskinfluerat romantiskt koncept och teknologi. Orgeltyp som numer är relativt sällsynt i fungerande skick.”
Kyrkan har två kyrkklockor av malm. Lillklockans exakta ålder är okänd men den har omgjutits vid två tillfällen, 1753 av Andreas Wetterholtz i Malmö samt 1905 vid M&O Ohlssons klockgjuteris filial i Lübeck.
Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör nämnas en den gamla kyrkkassan från 1735 och Slimminge byahorn, båda placerade i vapenhuset, en järnbeslagen fattigstock från 1700-talet placerad vid ingången till kyrkorummet.
Texten är hämtad från ”Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning” av Henrik Nilsson (2019-11-15) på uppdrag av Lunds stift. Du kan ladda ner hela kompendiet här.