Kyrkan antas ha uppförts under 1100-talets andra hälft enligt traditionellt romanskt byggnadsmönster med långhus, smalare kor och absid i öster. Under senmedeltiden valvslås kyrkorummet, vilket även kan vara en trolig tillkomsttid för det vapenhus i norr som ännu fanns kvar i slutet av 1800-talet. På avmätningskartan från 1698 har kyrkan vapenhus i norr och saknar absid i öster. Koret är dessutom lika brett som långhuset.
1891 genomförs en omfattande ombyggnation på initiativ av kyrkans dåvarande patronus, ryttmästare M. Hallenborg på Rydsgårds gods. Ritningarna från 1888 är inte signerade. Enligt kyrkan underhållsplan rivs allt utom långhusets två västra travéer. Om koret verkligen byggts om som det återges på ritningen 1883 bör det emellertid betyda att stora delar av dessa murverk kan ha bevarats. Övriga utbyggnader rivs med säkerhet och ersätts av breda korsarmar i norr och söder. I hörnen mellan koret och korsarmarna uppförs mindre utbyggnader för sakristia och arkiv. Fasaderna spritputsas och kalkavfärgas i ljust gult med slätputsade och vitkalkade omfattningar, listverk och strävpelare. Kyrkan får genom denna ombyggnad i allt väsentligt den exteriöra gestaltning den har idag.
Vid omläggningen av golvet påträffas nedgången till den gravkammare som är belägen under långhusets östra travé med nedgång från den västra. Gravkammaren, som inte hade använts sedan 1867, innehöll vid detta tillfälle ett tjugotal kistor. Efter dokumentation muras valvet över trappnedgången åter igen.
Vid en in- och utvändig renovering 1969–70 målas såväl exteriören som interiören om med plastbaserad färg. Även den fasta inredningen målas om. Altarbordet i trä som är kraftigt angripet av strimmig trädgnagare ersätts av ett altarbord i röd och grå kalksten. Ny orgel av Anders Perssons orgelbyggeri i Viken med fasad av arkitekt Torsten Leon-Nilson tillkommer.
Genom kyrkans huvudentré i väster nås vapenhuset i det medeltida långhusets västra travé. Golvet är belagt med rektangulära plattor av hyvlad grå kalksten. Väggarna och ribbvalvet är slätputsade och vitkalkade. Kyrkorummet utgörs av långhusets östra travé, korsarmarna och korsmitten samt det tresidigt avslutade fullbreda koret. Korets golvnivå är två steg högre än det övriga rummets och nås via en rundad trappa av hyvlad ljusgrå kalksten, vilket även utgör golvmaterial i koret. Orgelläktaren efter ritningar av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin upptar hela södra korsarmen.
Altaret utgörs av ett blockaltare i röd kalksten med altarskiva av grå kalksten. Den halvrunda altarringen från 1891 är uppbyggd som en rundbågearkad vars kolon- netter har akantuskapitäl och attiska baser. Bågarna har sirligt skuren dekor och överst löper ett förgyllt strömskift. Barriären avslutas i öster med figursågade gavlar prydda med skuren bladdekor.
Predikstolen i rikt skulpterad ek som är placerad i korsmittens nordöstra hörn har antas vara ett arbete från tidigt 1600-tal. Bildhuggaren Daniel Tommisen, avliden 1603, har nämnts som en tänkbar upphovsman, vilket i så fall kan tyda på en tillkomsttid under sent 1500-tal. Dopfunten av sandsten tros vara samtida med kyrkan, det vill säga från 1100-talets andra hälft, och har tillskrivits Blentarpsgruppen. Den runda cuppan med sfärsik nederdel pryds av en rundbåge arkad och godronnering.
Främre bänkraden i långhuset, som har utgjort herrskapsbänkar för patronatsfamiljen på Rydsgårds gods, är försedda med dörrar. Dessa bevarar sin ekådring och pryds av skurna kronor och släkterna Hallenborgs och Gyllenstiernas vapen bemålade i blått, gult, vitt och rött.
Orgeln med femton stämmor fördelade på två manualer plus pedal tillverkades 1971 av Anders Perssons orgelbygger, Viken. Kyrkan har tre kyrkklockor av malm, av vilka storklockan omgöts och lillklock- an som numera hänger i vapenhuset göts av Andreas Wetterholtz i Malmö 1735.
Klockstapeln
Det äldsta ekvirket i den rödtjärade klockstapeln norr om koret har dendrokronolo- giskt daterats till cirka 1782–83. En obekräftad uppgift förlägger dock klockstapelns uppförande till 1735, samma år som två av kyrkklockor införskaffades. På den geometriska kartan från 1698 finns dessutom en kvadrat inritad norr om koret, vilket bör belägga förekomsten av att åtminstone en föregångare till nuvarande klockstapel. Stolpverket har ursprungligen varit synligt men redan i 1835 uppges den ha ”wäggar och tak af furubräder”. Under några decennier på 1900-talets första hälft var den klädd med liggande panel på förvandring men 1952 återgick man till det tidigare utförandet med stående locklistpanel, vilken senast förnyades 2000. Stolpverket i ek har kryssträvor, golvbjälkar och taklag i fur och gran av varierande ålder. Tälttaket är avtäckt med tjärade ekspån och kröns av en vindflöjel i smide. Av Skånes tornlösa kyrkor bevarar endast nio sin klockstapel, och den i Villie är dessutom Sveriges sydligast belägna.
Texten är hämtad från ”Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning” av Henrik Nilsson (2019-11-15) på uppdrag av Lunds stift. Du kan ladda ner hela kompendiet här.
