"Varenda unge förtjänar att vara konfirmand"

Pia började sin yrkesbana i Svenska kyrkan som församlingspedagog i Svenska kyrkan Huddinge. Där var hon i 17 år. Efter det blev det ett par år som stiftspedagog i Stockholms stift. 2009 gick flyttlasset till en stor gård på Gotland och Pia började då arbeta som domkyrkopedagog i Visby domkyrkoförsamling. Tillsammans med andra medarbetare i församlingen vägleder hon 40-50 ungdomar till konfirmation varje år.

Hur var din konfirmation?

Den hängde faktiskt lite löst eftersom prästen tyckte att jag hade för få gudstjänstbesök dokumenterade. Gudstjänsterna var ju samtidigt som jag spelade med juniorflickorna i både A- och B-fotbollslagen. Det var flera matcher varje helg.

Hur löste du det?

Tävlingssinnet tog över för konfirmera mig skulle jag absolut göra. Jag bodde granne med kyrkan och sprang dit så fort klockorna började ringa oavsett vad det var för gudstjänst. Till slut var jag uppe i 123 gudstjänster fast det bara behövdes 10 stämplar i min gudstjänstbok. Konfirmationsprästen var mycket imponerad och tyckte att jag borde bli präst.

Ville du bli präst?

Ja, jag tänkte att det ska jag bli, men innan det ville jag ha lite mer yrkeserfarenhet och livserfarenhet. När jag blev äldre utbildade jag mig till ordningsvakt och började med antagningsprocessen för att bli polis. Under ett arbetspass blev jag stycken med en kanyl av en drogmissbrukare och efter det var livet som polis inte längre så lockande så jag sökte mig till kyrkan igen. Jag tog jobb som kyrkvaktmästare i Huddinge och skulle bara vara där i ett halvår, men blev kvar och utbildade mig till församlingspedagog. På den vägen är det. Jag bytte batongen mot Bibeln.

Vad är grejen med ditt jobb?

Det är det bästa jobbet man kan ha om man vill jobba med ungdomar. Jag tycker det är jättekul. Varenda unge förtjänar att vara konfirmand och få prata om de stora frågorna. De är i sin frigörelseprocess och ska börja stå på egna ben. Varenda unge borde ha en skylt där det står ”stängt för ombyggnad” eller ”ursäkta röran, jag bygger om” för det händer så otroligt mycket den där tiden. Ibland är jag också den första vuxna som inte ska sätta betyg på dem eller ta ut det toppade laget i idrottssammanhang. Här försöker vi se alla och allas lika värde, ingen är bättre eller sämre. Det gör att man får otroligt många förtroenden.

Vad pratar ni om i grupperna?

Vi tar upp sådana saker som inte är i läroplanen. Vi pratar till exempel om döden på ett verkligt sätt och vi delar våra egna erfarenheter av död, begravningar och sorg. Och vi pratar om kärlek i alla dess former. Vi, som alla andra som jobbar med ungdomar, märker att den psykiska ohälsan ökar. Det jobbar vi mycket med, att stärka självförtroendet.

Det låter som att det blir många existentiella samtal och diskussioner?

Absolut. De stora ämnena som inte finns i läroplanen får vi ha, och se hur ungarna växer i det. Vad är det att vara människa? Vem är jag? Varför finns jag till? Vad är mitt liv värt? Vad ska jag bli? Vad är mitt kall? Det är inte som förr i tiden då man läste konfirmationen i skolan i sin klass där man redan har sin hackordning och sina roller. Här bryter vi upp det vilket möjliggör att man får komma fram. I skolan är man den som andra ofta har bestämt. Vi löser upp det och jobbar mycket med gruppdynamiken.

Har du sett förändrade behov bland ungdomarna genom åren?

Vad gäller undervisningen går det trender i allt. När jag började som konfirmandledare i mitten av 1980-talet var det ganska mycket katederundervisning. Sedan gick det över till att bli lite halvflummigt, men ungarna idag är otroligt kunskapstörstande. De vill ha mer undervisning och veta mer om kristendom.

Vad gör du när du är ledig?

Dansar linedance. Det är friskvård. Det är jätteroligt att röra sig till musik och det är roliga källingar i grupperna. Jag har också en otrolig förkärlek för god mat, det ägnar jag mycket tid åt. Det är fantastiskt när skogens skafferi öppnar sig på våren med ramslök och kajplök och sedan kommer svampperioden och så avslutar man hösten med att plocka tryffel. Det är otroligt härligt att leva med årstidernas primörer. Lyx!

Jag har hört att du gillar att namnge husdjuren med extra ståtliga namn, vilka då?

Vi har rottweiler som heter Sir Django von Sporre, två katter som heter Drottning Katja och Prins Morris af Martebo. Vi gav bort hönsen men jag saknar dem ibland, de hade biskopsnamn.