Pia började sin yrkesbana i Svenska kyrkan som församlingspedagog i Svenska kyrkan Huddinge. Där var hon i 17 år. Efter det blev det ett par år som stiftspedagog i Stockholms stift. 2009 gick flyttlasset till en stor gård på Gotland och Pia började då arbeta som domkyrkopedagog i Visby domkyrkoförsamling. Tillsammans med andra medarbetare i församlingen vägleder hon 40-50 ungdomar till konfirmation varje år.
Hur var din konfirmation?
Den hängde faktiskt lite löst eftersom prästen tyckte att jag hade för få gudstjänstbesök dokumenterade. Gudstjänsterna var ju samtidigt som jag spelade med juniorflickorna i både A- och B-fotbollslagen. Det var flera matcher varje helg.
Hur löste du det?
Tävlingssinnet tog över för konfirmera mig skulle jag absolut göra. Jag bodde granne med kyrkan och sprang dit så fort klockorna började ringa oavsett vad det var för gudstjänst. Till slut var jag uppe i 123 gudstjänster fast det bara behövdes 10 stämplar i min gudstjänstbok. Konfirmationsprästen var mycket imponerad och tyckte att jag borde bli präst.
Ville du bli präst?
Ja, jag tänkte att det ska jag bli, men innan det ville jag ha lite mer yrkeserfarenhet och livserfarenhet. När jag blev äldre utbildade jag mig till ordningsvakt och började med antagningsprocessen för att bli polis. Under ett arbetspass blev jag stycken med en kanyl av en drogmissbrukare och efter det var livet som polis inte längre så lockande så jag sökte mig till kyrkan igen. Jag tog jobb som kyrkvaktmästare i Huddinge och skulle bara vara där i ett halvår, men blev kvar och utbildade mig till församlingspedagog. På den vägen är det. Jag bytte batongen mot Bibeln.
Vad är grejen med ditt jobb?
Det är det bästa jobbet man kan ha om man vill jobba med ungdomar. Jag tycker det är jättekul. Varenda unge förtjänar att vara konfirmand och få prata om de stora frågorna. De är i sin frigörelseprocess och ska börja stå på egna ben. Varenda unge borde ha en skylt där det står ”stängt för ombyggnad” eller ”ursäkta röran, jag bygger om” för det händer så otroligt mycket den där tiden. Ibland är jag också den första vuxna som inte ska sätta betyg på dem eller ta ut det toppade laget i idrottssammanhang. Här försöker vi se alla och allas lika värde, ingen är bättre eller sämre. Det gör att man får otroligt många förtroenden.
Vad pratar ni om i grupperna?
Vi tar upp sådana saker som inte är i läroplanen. Vi pratar till exempel om döden på ett verkligt sätt och vi delar våra egna erfarenheter av död, begravningar och sorg. Och vi pratar om kärlek i alla dess former. Vi, som alla andra som jobbar med ungdomar, märker att den psykiska ohälsan ökar. Det jobbar vi mycket med, att stärka självförtroendet.