Jubileum: Trettio år som kyrkoherde

Trettio år har passerat sedan Susanne Keyser togs emot av dåvarande
kontraktsprost Claes Isberg som kyrkoherde i Ystads församling.
Sedan dess har personalstyrkan skiftat, församlingen har både gått samman med närliggande församling och bytt namn. Såväl församlingsverksamheten som begravningsverksamheten har förändrats på många sätt.
Trettio år, en lång tid. Men riktigt ännu är det inte dags för pension för snart 66-åriga kyrkoherden Susanne Keyser.
Trettio år. Hur har det egentligen varit?

Att arbeta som präst innebär att möta människor i de mest skilda livssituationer. Från jublande glädje till mörkaste sorg. Det är en förmån att släppas in i människors liv och få ta del av olika livsberättelser. Att upptäcka att det går att göra skillnad, att vara den som står ut i det allra svåraste ger mig stor ödmjukhet inför livet. Det är också min fasta övertygelse att jag är buren i det svåraste för att kunna vara stark när det behövs. Buren av en Gud som alltid finns där, även om jag själv periodvis har svårare att se det.

Nu har jag arbetat i trettio år som kyrkoherde. Det har gått väldigt snabbt och åren har fyllts med så många skiftande arbetsuppgifter.

ALLTIHOPA BÖRJADE MED att jag uppmanades av några anställda i församlingen att söka tjänsten som kyrkoherde. Trots att jag var yngst, hade kortast tjänstgöringstid och var kvinna, så beslutade ett modigt kyrkoråd att anställa mig. Modigt, ja, eftersom jag föll utanför normen att vara kyrkoherde i Ystad. Alla mina företrädare hade varit män i mogen ålder. Men, jag tänkte att om nu Gud har en plan för mig här i Ystad, då är det bara för mig att leva upp till det och jobba på.

När jag inledde min period som kyrkoherde hade jag förmånen att redan känna församlingen väldigt väl. Att som ny kyrkoherde komma till en ny församling med intentionen att göra om allt, tror jag är fel sätt att ta sig an en uppgift. Att både förvalta och förnya har varit viktigt för mig. Därför har vi genom åren arbetat mycket med våra gudstjänster. Vi har känt det angeläget att gudstjänsten får tala till människor idag. Utgångspunkten är Gud och människan i centrum. Olika gudstjänster på olika tider talar till olika människor.

FÖR MIG VAR DET och är det viktigt att församlingen inte blir något perifert utan finns där människor finns. I staden ligger kyrkan mitt på torget, livet pågår både i och utanför kyrkorummet hela tiden. Att vara närvarande, visa på öppenhet och förmedla hopp är tre viktiga ord som följt med under många år. Kyrkan ska vara någon att räkna med och som lever upp till de förtroenden som ges. Mycket av min tid har handlat om att lära känna människor som bor och verkar i församlingen. Då har det också varit enklare att mötas i tider när hela samhället behövt göra något tillsammans.

MED STOR STOLTHET konstaterar jag att församlingen har och har haft en väldigt positiv utveckling! Vi har ett fantastiskt arbetslag med många idéer och tankar kring olika verksamheter, där mycket provats genom åren. Vissa saker har vi bestämt oss för att behålla, annat har vi lagt åt sidan.

Jag har alltid varit samhällsintresserad och tror att om alla goda krafter samverkar så kommer vi så mycket längre. Vi är alla med och formar och påverkar den plats vi lever på.

Att vara kyrkoherde handlar om att vara en möjliggörare; knyta kontakter, skapa förtroende och sammanfoga människor. Detta har bland annat tagit sig uttryck i att vi som församling så tydligt varit en del av det övriga samhället. Till exempel fanns vi med och stöttade människor på många olika sätt vid flyktingkrisen 2015. Sedan krigsutbrottet i Ukraina har vi på olika sätt försökt bistå våra bröder och systrar som lever i det mest otänkbara. Tillsammans med Rotary och Ica Kvantum och församlingens diakoni har vi vårt kylskåpsprojekt som vänder sig till människor här i vår närhet.

REDAN NÄR JAG var komminister i församlingen, arbetade jag på regementet som kårpastor, en del som jag behöll även i min nya befattning som kyrkoherde. Här fick jag möjlighet att möta unga människor som befann sig i en ny livssituation där det mesta var okänt från början. Detta gör något med oss människor och sätter igång tankar kring liv och död, min plats i ett sammanhang, hur kan mitt bidrag se ut i en större helhet. Det var många goda samtal kring viktiga livsfrågor i en speciell situation. Kontakten med försvarsmakten har funnits kvar under alla år, på olika sätt, i mitt arbete.

På 1980-talet när jag var pastorsadjunkt här, fick jag möjlighet att utbilda mig i debriefing, alltså krisbearbetning, via det som då hette Räddningsverket, idag MSB. Detta har också följt mig genom åren, både i försvarsmakten och kommunen och genom att ingå i nationella stödstyrkan tillsammans med ett tiotal kollegor i Sverige. Vi är underställda MSB som arbetar på uppdrag av UD och regeringen när det händer katastrofer ute i världen där svenska medborgare är involverade. Vi ska då stå beredda att åka ut i världen för att stötta människor i kris. Från det stora till det lilla, det har gett mig stimulans att kunna utvecklas som ledare och människa.

ATT VARA CHEF och ledare handlar för mig om att känna in den situation du befinner dig i. För mig innebär det inte att peka med hela handen och ge order. Det är ett resonemang där jag också ska våga vänta in människor. Vid svåra beslut är det viktigt att också vänta in sig själv och ge saker tid. Slutligen måste ett beslut fattas, det är en del i att ta sitt ansvar. Att som ledare vara prestigelös hjälper ofta medarbetare att växa och utvecklas. Jag ger mina medarbetare stort utrymme samtidigt som de ska veta att jag står bakom dem. Detta bygger naturligtvis på en ömsesidig lojalitet.

Detta att utvecklas som chef och ledare har alltid funnits med mig i arbetet. För mig är det självklart att du måste känna dig själv för att möta dina anställda på ett bra sätt. Jag har getts utrymme att fördjupa mig i ledarskapsfrågor på många olika sätt. Att vara kyrkoherde i en så pass stor församling som Ystad-Sövestad, är ett helt annat arbete än att vara komminister i församlingen.

Väldigt tidigt hade jag förmånen att ingå i en chefsgrupp i Ystad. I gruppen fanns chefer som representerade staten, kommunen och så jag ifrån kyrkan. Vi var en liten tät grupp som med hjälp av EU-medel hade möjligheten att utvecklas tillsammans. Väldigt tidigt insåg vi att vi delade samma problem och glädjeämnen i vardagen. Tillsammans kunde vi stötta och hjälpa varandra.

Vad är roligast med jobbet – och vad är minst roligt? Låt mig säga så här: Jag har alltid trivts med mitt arbete. Det är stimulerande och ibland utmanande. Det som är svårt eller komplicerat brukar i efterhand bidra till att utveckla mig både som kyrkoherde och som människa. Det har funnits tunga och svåra perioder där det krävts mod att fatta beslut, men jag har alltid haft blicken fäst på att det ska vara en god arbetsmiljö för alla involverade.

EN HÖJDPUNKT BÄR jag med särskild glädje med mig. Det var när jag blev inbjuden till Tanzania för att delta i biskopsinstallationen av Stephen Munga. Stephen hade arbetat som komminister i vår församling under ett par år och i samband med detta valdes han till biskop i sitt hemstift i Tanzania. Jag reste ner tillsammans med kyrkorådets ordförande och vi deltog i en gudstjänst som varade i flera timmar, där Stephen installerades som biskop. Det var bara tre talare som fick möjlighet att säga något till honom i samband med gudstjänsten: Tanzanias dåvarande president, generalsekreteraren för kyrkornas världsråd – och så jag. Spännande, lite pirrigt och helt fantastiskt! I mitt tal refererade jag till Dag Hammarskjöld, krukmakaren i Ystad och Mariakyrkan. Talet uppskattades av Stephen, men också hans övriga biskopskollegor från Tanzania. Jag skiljde ut mig ganska rejält som kvinna och vit i det sammanhanget. Det de framför allt fascinerades av var mitt personliga sätt i relation till Stephen.

Jag tänker att det nog är ganska kännetecknande för mig. Att kunna vara personlig utan att vara privat.

Text: Susanne Keyser

Så började det

Kallelsen till präst växte fram under Susanne Keysers tonårsperiod. Med Gudstron som grund, hade hon en längtan efter att få arbeta med något som var så mycket större än henne själv. 

Det fanns en vilja att vara ett redskap för Gud här på jorden.

– Även om jag kände att det fanns mycket i kyrkan som behövde förändras, så insåg jag att den förändringen måste komma inifrån. Mycket har ändrats under dessa år, en del till det bättre och annat där jag kan känna en oro inför framtiden. En centralisering har smugit sig in som minskar självbestämmanderätten i församlingen, säger hon.

REDAN I SAMBAND med konfirmationen började hon engagera sig i församlingen. Tillsammans med ytterligare några ungdomar var hon med och spelade kyrkospel. Hon blev ledare i söndagsskolan, de startade Kyrkans Ungdom i Ystad, drog igång verksamhet för miniorer och juniorer för de lite äldre barnen.

På sommaren var hon och andra på campingen i Ystad och höll sommarkyrka. De bodde i tält under tre veckor och hade ett särskilt kyrktält, inlånat från försvarsmakten. Både på campingen och på stranden arrangerades barnträffar, familjekvällar och andakter. Parallellt med detta förstärkte hon, tillsammans med några kamrater, sommarkyrkan i Sövde och i Fosie, Malmö.

När Bäckhallagården skänktes till kyrkan fanns ett mindre team från stiftet, i vilket Susanne ingick, och detta team hade en mängd olika aktiviteter under sommaren.

KYRKAN VAR DOCK inte hennes enda intresse. Under tonårstiden var hon även med i en teatergrupp genom en ungdomsorganisation som hette Vi unga. Klubben fanns i Skårby och de var ett gäng som tävlade i teater, både i distriktet och på riksplan.
– Vi lyckades bra och vann på riksplan något år och placerade oss både som tvåa och trea några år. När nyårsrevyn startade i Ystad med Aloteatern var jag med där det första året.

UNDER TVÅ ÅR arbetade Susanne som tandsköterskeelev och biträde.
– Jag hade en längtan att läsa vidare, men eftersom jag inte avslutade gymnasiet började jag med att läsa in gymnasiekompetensen på Jämshögs folkhögskola. Efter detta blev det teologistudier i Lund och prästvigning i januari 1986. Efter det fick jag min första tjänst i Ystad.