Om tro och tillit. Och om att inte vara rädd. I Lukasevangeliet 1:26–38 berättas om när jungfru Maria tog emot det fantastiska budskapet om att hon skulle bli havande med Guds son.
Bebådelse. Förutsägelse. Profetia. Uppenbarelse.
När ängeln Gabriel dyker upp hos Maria är det inte konstigt att den unga kvinnan blev förskräckt. Inte bara över ängelns uppdykande i sig, utan också över det som den berättar för henne.
Maria är då trolovad med Josef, men tycker att ängelns ord om att hon ska bli havande verkar både förbryllande och skrämmande. Ängeln försäkrar henne om att hon inte behöver vara rädd.
Förklaringen om att den Helige ande ska komma över henne och den Högstes kraft ska vila över henne, får Maria att känna tilltro. Dessutom berättar ängeln för henne att hennes släkting Elisabet, gammal och barnlös, väntar barn som ska födas om några månader. Det barnet blir Johannes, som senare är mer känt som Johannes döparen.
Det är inte svårt att föreställa sig att Maria hade svårt att sova den natten. Vilket fantastiskt uppdrag, att bli havande med Guds son!
Maria beger sig några dagar senare för att hälsa på sin släkting Elisabet, som är havande i ungefär sjätte månaden. Det berättas i Bibeln att bebisen i Elisabets mage spritter till när Maria hälsar på Elisabet. Johannes och Jesus möts redan innan de fötts!
Maria sjunger en lovsång för att prisa det budskap hon fått, en sång som finns med i Lukasevangeliet 1:46–55 och som har blivit körverk, psalmer och sånger i många olika varianter. Den är också en klassisk kristen bön.
I sången ryms all den tro och tillit som Maria känner, men också hennes visshet om att Gud är nära och kan vända upp och ner på världens maktstrukturer. Så när Maria säger ja till uppdraget som ängeln Gabriel gett henne, så gör hon det för livets och hela världens skull.