När Alexandra Nyh gick på högstadiet och fick den sedvanliga inbjudan till konfirmation i Svenska kyrkan, tackade hon nej.
– Det fanns ett slags motstånd i familjen till det. Och senare hade jag själv också fördomar om kyrkan, om dem som arbetade där, om dem som gick i kyrkan. Om tro, säger Alexandra när vi möts en dag i slutet av april, några veckor innan hennes konfirmation.
IDAG ÄR HON 31 år, bor med sambo, son och hund i Ystad. Varannan vecka sedan sent i höstas, har hon deltagit i konfirmationsundervisning för vuxna. Att säga ja när frågan om konfirmation kom denna gång, var enkelt.
– Jag hade egentligen inte tänkt så mycket på det, men så började min svärmor jobba som diakon här. Jag visste inte mycket om kyrkan, hade inte förstått vad man gör här och vad det innebär, men det ändrades då. Och sedan var det dags för vår son Oscar att döpas, Anna Jerrhag var präst.
ALEXANDRA BESKRIVER dopdagen som ”en av de finaste dagarna någonsin”.
– Jag var inte beredd på att det skulle kännas så stort, så starkt. I dopsamtalet som vi hade tillsammans med Anna kom det fram att jag inte var konfirmerad, så det visste hon.
DRYGT ETT ÅR efter sonens dop fick Alexandra frågan ifall hon ville vara med i en grupp för vuxenkonfirmation.
– Då kom jag fram till att ja, jag ville så gärna veta mer.
TVÅ GRUPPER FÖR vuxenkonfirmation startades i höstas. I Alexandras grupp ingår även en annan kvinna, några år äldre än henne. I möten och samtal under konfirmationstiden har Alexandra lärt sig mycket om sig själv, om kyrkan, om tro.
HENNES TIDIGARE fördomar är borta.
– Jag har framför allt förstått att tron är så olika för alla människor och att det inte måste vara på ett visst sätt. Om jag väljer att tro, så gör jag det på det sätt jag behöver tro.
HON TÄNDER GÄRNA ljus. Då kan hon samla sina tankar, ge dem en plats. För, som hon säger, ”när allting bara rullar på är tankarna lite överallt”.
Vad skulle du säga till någon som funderar på ifall vuxenkonfirmation är något för hen?
– Gör det! Välkomnandet, samtalen, allt var så mycket mer än jag förväntade mig. Jag känner redan ett vemod över att denna tid snart är över, jag hade kunnat göra om det.
YSTADBON EMMA Bolin är 21 år och konfirmerades den 7 april i år. För några år sedan fick hon också inbjudan till konfirmation, men avstod. Hon var ett år äldre än sina klasskamrater.
– Så jag tänkte att det skulle bli som att konfirmera mig med främlingar.
ALLT KÄNDES annorlunda när hon för ett antal månader sedan var på begravning.
– Jag blev så tagen av det, när prästen sjöng och hela miljön, så det var något i mig som sa att det var dags.
HON OCH HENNES närmaste kompis, även hon vuxen, blev en egen grupp. Emma upplevde de timslånga träffarna varannan vecka som en väldigt trygg och fin miljö, där samtalen var öppna med högt i tak. Ibland samtalade de runt ett bord, ibland var de i kyrkan.
PRÄST ANNA JERRHAG höll i Emmas grupp också och precis som Alexandra beskriver Emma prästen med varma ord.
– Vi fick en så fin kontakt med henne, hon gjorde det till en väldigt fin och trygg plats. Även det att jag hade min kompis med mig gjorde att vi delade något bra tillsammans. Det var synd att det tog slut så snabbt.
FÖR EMMA HAR konfirmationen gett en samhörighet, med kyrkan, med den egna Gudsbilden och vem Gud är för henne.
– Jag har blivit vägledd att hitta min tro.
Vad skulle du säga till någon som funderar på ifall vuxenkonfirmation är något för hen?
– Om jag hade konfirmerat mig när jag var i den ”vanliga åldern” så hade jag nog inte tagit det på allvar. Men, att själv välja att göra det, när man känner sig redo och mogen, har varit så otroligt givande. Det blev en bra början på min resa genom min tro, det kunde inte börjat på ett bättre sätt!