Krönika: Anna Jerrhag

Jag glömmer aldrig när jag efter en krubbvisning står framför krubban och hör hur en av föräldrarna säger till sin lille kille att sluta peta på oxen. För, som han säger och blinkar lite åt mitt håll, den har en viktig del i sagan. Jo, oxen är viktig, skrattar vi lite åt i samförstånd tills det hinner ifatt mig vad det är han har sagt.

Saga. Man kan tycka att det låter som en saga. Den långa färden, Maria och Josef som bara är välkomna hos djuren i stallet. Hotet från Herodes. Barnet som får en stjärna att tändas och så änglakörerna och de tre vise männen. Den har alla ingredienserna en saga ska ha. Med ett litet aber. För mig. Och för många miljoner andra är det ingen saga. Jag började att svettas lite där framför krubban medan jag stirrade på bomullsjesus och oxen i plast och kände intensivt att jag borde säga någonting.

Men jag sa inget. Den gången. För hur hade det sett ut om prästen börjat bråka om vad som utåt sett bara handlade om en oxe. På en julfest för barn. Men jag tänker på det nästan varje år när krubban åker upp igen. Och egentligen så blev jag kanske inte så förvånad över vad han sa. De flesta av oss har hört så många gånger om skattskrivningen och kejsare Augustus och stallet så det går per automatik. Det bara berättas. Utan nerv. Som en saga. Saken är bara den att det händer om och om och om igen. Det som hände den där första julnatten.

Skillnaden nu är att vi vet att det hände inte bara i där och då. Det händer i Kabul. På Medelhavet. Och här. I Sverige. I Ystad. Att barn föds till förföljelse. Till flykt. Till hot. Till otrygghet och fattigdom. Utan hem. Och det är inga änglaskaror som sjunger.

Med jämna mellanrum lägger Svenska kyrkan sig i debatten för att försöka ge röst åt dem som ingen röst har. Flyktingen utan asyl. Hemlösa. Romerna som sitter med sina utsträckta händer. Kritiken låter sällan vänta på sig och den är icke nådig. Varken inifrån eller utifrån. Kyrkan ska inte vara politisk. För var ska alla dessa ta vägen som vi släpper in, frågar man. Och många får väl skylla sig själva att de är i den situation de är i, sägs det. Aningslös och ansvarslös kallar man kyrkan. Men med handen på hjärtat. Vill vi ha en kyrka som inte bryr sig om de svagaste? Hon har väl alltid varit menad att berätta om de som inget har. Alltid haft i uppdrag att peka på hjärtat. Särskilt i juletid. Det kan ju inte komma som en överraskning för någon. Att kyrkan tar ställning för den som saknar allt. Den minste.

Tänker jag. Om det inte är för att man tycker det är just en vacker saga. Den om barnet i krubban. För då är det klart att det stör idyllen om den sagan helt plötsligt skulle ha något att säga om nutiden. Och kanske påminna om att livet som pågår är fruktansvärt orättvist. Och att vi har allihop en möjlighet att göra något åt det. Inte allt själva. Men lite kan vi göra. Var och en. Är det så. Ja då kan jag inte bara packa ner stallet och Jesus och djuren när julen är över för att låta dem ligga där till nästa jul. Då måste jag kanske leva med det hela året. Barnen som förföljs.

Tiggaren som hånas. Livet det orättvisa. Då är det ingen saga. Då blir det liv. Här och nu. Och det går inte att packa ner. Livet. Verkligheten. Vi har alla våra kors att bära. Och ingen ska väl jämföra sitt med någon annans. Det går inte. Men när du känner att ditt kors lite då och då är ganska lätt att bära snegla då lite på din nästas.

Verkar han eller hon digna under sitt – kanske det ändå passar sig att jämföra. Och om möjligt göra deras börda lite lättare. Bara för att du kan. Om det sedan är flyktingen, tiggaren, den hemlöse eller någon annan. Det spelar ingen roll för vi är alla en del av sagan. Eller hur var det nu. Livet. Vi är alla en del av livet. Det orättvisa.

När min äldste var i mellanåldern hade vi långa diskussioner ifall det verkligen kan vara sant allt det där hans mamma berättar om krubban. Och vad det har att göra med det liv vi lever här och nu. Vi pratade om världens elände och tiggare och barn som inte har det bra. Om realism och tro och att allt hör ihop. Det finns ingen skiljelinje mellan det heliga och vardagen. Med hela sitt tysta tonårstrots gick han med på att gå med mig till julkrubbegudstjänsten på julafton det året.

Just efter prästens utläggning om att nu är Guds son på jorden lutade han sig fram och viskade till mig: fast man vet ju aldrig och så låtsades han resa sig när prästen sedan välkomnade alla barn fram till krubban för att sätta figurerna. Så skrattade han lite åt min panikmin men blev som tur är kvar i bänken och sjöng sedan högt och tydligt med i Stilla natt. Precis när jag tror att faran är över hör jag honom lite högre än alla oss andra: Änglar här slår sin hund. Och när jag då argsneglar på honom höjer han bara precis lite på ögonbrynen som för att säga realismen finns väl även där.

Det finns ingen skiljelinje mellan det heliga och vardagen. Kristus till jorden är kommen. I varje barn som föds till förföljelse, till flykt, till hot och fattigdom. Och vi är alla en del av det. Vi. Guds barn.

Anna Jerrhag, präst