Nu går vi in i advent och snart är det jul. Vilket också betyder att det bara är några få veckor kvar på 2024.
För mig är adventstiden fylld av minnen från barndomen. Hemma hos oss hängde stjärnor i tre fönster: i köksfönstret, det som var alldeles vid spisen, lyste en vacker stjärna i guldfärgad metall, i mitt fönster en i tunt trä och i brorsans fönster var det också en i tunt trä fast inte likadan som min.
Jag tyckte det var så härligt när det var dags att hänga upp stjärnorna! Och på fönsterbrädan i köket stod en ljusstake i koppar. Den fick jag och brorsan dekorera med riktig mossa och små flugsvampar i plast som hade en ståltråd i sig, så de kunde stickas ner i mossan. Fyra vita kronljus sattes i de små hållarna mitt bland mossan och svamparna. Den första advent tändes ljus nummer ett och det var väldigt högtidligt för det betydde ju att det snart skulle vara jul.
Sen började vad som tycktes vara en oändlig nedräkning till julafton. Julkalenderns luckor öppnades en efter en och det var en magisk dag när det var dags för den med nummer 24 på. Magisk, men för all del vissa år också ganska stressig, åtminstone för mamma. För då skulle vi upp tidigt och bege oss till mormor och morfar som bodde några mil bort. När vi väl kom fram möttes vi av en doft av nystekta köttbullar och puttrande brunkål och mormor for fram och tillbaka mellan kök och matsal och källare så vi såg henne knappt utan kände mest bara vinddraget av henne.
Mamma brukade haka på. Morfar och pappa brukade … ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad de gjorde. De var inte i köket i alla fall, så mycket kan jag säga. När det blev dags att inleda det timslånga ätandet – som endast avbröts av Kalle Anka klockan 15 – så kunde mormor och mamma äntligen sitta ner och pusta en stund, med svetten rinnande i pannan och längs ryggen. När det blev dags att diska så vet jag definitivt vad pappa och morfar brukade göra: då tog de en tupplur. Jag och brorsan lekte och bråkade.
Jag minns min barndoms jular med glädje. Men, numera firar jag och min egen familj helt annorlunda. Det minimalistiska julbordet består bara av sånt som hela familjen tycker är gott, och inget av det som förr ”måste” finnas framdukat men som ibland knappt blev uppätet.
Vi sover precis så länge som vi känner för det och pyjamasläge eller i alla fall mys-
kläder gäller hela dagen. När alla har vaknat tar vi en enkel frukost framför tv:n och tittar på en julfilm tillsammans. Eller bänkar vi oss vid köksbordet med lite kaffe och macka som följs av brädspel. Beroende på vilket spel vi väljer så hinner vi antingen med ett par, tre omgångar eller får vi helt enkelt bryta för Kalle Anka. Ingen av oss tittar ordentligt på Kalle längre, men jag är en vanemänniska så är det julafton ska man kolla på Kalle Anka, vare sig man vill eller inte.
Julklapparna har blivit färre ju äldre barnen blivit. Det viktiga är trots allt inte presenterna, utan att vi är tillsammans. Jag känner enorm tacksamhet för att jag har en familj att fira jul med.
God jul och gott nytt år!
Anna Söderquist, kommunikatör