Flyget mellan det västafrikanska landet Malis huvudstad Bamako och den lilla ökenstaden Gao i Mali var försenat i två dygn. Det är ungefär hundra mil mellan platserna och öknen breder ut sig i stora delar av landet.
Väderprognosen hade i flera dagar berättat om dålig sikt med mycket damm i luften. Jag skulle egentligen ha flugit med ett av FN:s egna flyg, men nu hade våra tyska kollegor hört av sig och berättat att jag istället kunde åka med deras flyg till Gao. Det gjorde att jag skulle kunna komma i väg lite snabbare.
Jag tillhör Södra Skånska regementet och var under några vintermånader utlånad till Stockholmsregementet Livgardet för att genomföra Sveriges sista FN-insats i Mali, som fältpräst. Förbandets uppdrag var att avsluta insatsen och ta hem all materiel som tillhör Försvarsmakten. Huvuddelen av det svenska förbandet med soldater och officerare var placerad i Gao och en mindre del fanns i huvudstaden Bamako.
Min uppgift som fältpräst var att stötta personalen med samtal, själavård, krishantering, gudstjänster och andakter. En av de viktigaste uppgifterna var att hålla koll på hur soldater och officerare mådde under hela insatsen och att stödja chefer i de beslut som kan röra personal.
Varje söndag firade vi mässa i tältkyrkan på den tyska basen, eller ”campen” som det heter i Gao. På campen bodde och arbetade tyskar, men även britter och vi svenskar. Tyskarna hade varje söndag gudstjänst klockan 10, britterna klockan 12 och vi svenskar ringde in till mässa klockan 19.
Jag landade några timmar innan mässan, flera dygn försenad efter mitt besök hos den svenska personalen i Bamako. Oftast brukade jag inför mässan göra ett fint anslag med bild som berättade att det var mässa klockan 19. Nu fick det istället bli några handskrivna anslag som påminde om tiden. Jag brukade fråga soldater och officerare om de ville läsa text och hjälpa till med nattvardsutdelandet. Detta hade jag inte hunnit fråga denna gång.
Jag satt på mitt kontor och förberedde mig när en officer tittar in och säger ”hej
prästen, välkommen tillbaka, kan jag hjälpa dig med något?”
”Gärna”, svarade jag, ”text eller nattvard?”
Han svarade ”jag tar gärna nattvardsutdelande idag.”
Några minuter senare vid kopiatorn går en annan kollega förbi och erbjuder sig att läsa texten. Klockringaren var redan klar, han ringde i kyrkklockan varje gång. Det krävdes en viss teknik och den behärskade han till fullo.
Så blev det mässa även denna söndag. Kapellet fylldes av bön, sång, gitarrspel och gemenskap. Det blev en vilopaus i ett krävande arbete med ibland över 40 graders värme, hemlängtan och en känsla av att aldrig riktigt kunna återhämta sig.
Efter mässan var det kyrkkaffe i form av läsk eller alkoholfri öl. Det var kväll och lugnt på den tyska FN-campen i den maliska öknen. Svag musik hördes från någon byggnad, elgeneratorerna mullrade dovt, dammet yrde i ficklampans sken, trots att det var vindstilla och termometern visade nästan 30 grader. Jag vandrade hemåt till mitt rum i den mörka kvällen.
Nu vandrar jag på kullerstensgatorna i det vackra Ystad och ser mycket fram emot att få lära känna er och att återigen vara församlingspräst.
Det känns gott att vara här i Ystad-Sövestads församling. Vi ses!
Björn Jernström, präst i Ystad-Sövestads församling sedan mars 2023