”Humma, humma …
Nu är vi här tillsammans igen.
Du är min bror, min syster och vän.
Här kan vi mötas, här är jag Gud.
Du skapar fred när jag följer ditt bud.
Här mitt i tiden jag önskar och ber,
att du mig hör och att du mig ser.
Du som är kärlek, hopp och tro.
Ge mig din styrka, din kraft och ditt mod.
Humma, humma … ”
(Text och musik: Kerstin Andeby)
Tänk att dessa rader blev ett soundtrack till mitt yrkesliv. Ett grovt överslag säger att jag i runda slängar har sjungit dem 5152 gånger under mina sjutton år som rytmikpedagog i vår församling. Än mer omöjligt att räkna på är hur många församlingsbor som sjungit dem.
Sången tjänar som en slags signaturmelodi för vår barnverksamhet.
Vi sjunger den på alla träffar där vi möter barn i olika storlekar och deras vuxna och den inleder våra gudstjänster för små och stora.
Låtvalet visade sig vara ett lyckokast. Innan du kan prata kan du sjunga ”humma”. Innan du kan sjunga kan du klappa på knäna som vi gör när vi sjunger ”humma”. Så barnen deltar aktivt i sången väldigt tidigt. Föräldrar berättar att barnen börjar klappa och humma när de går förbi kyrkan eller Klostergården på barnvagnspromenad.
Ibland hör jag ett ”humma” bakom en klädställning i någon affär. Då vet jag att ett barn jag känner har fått syn på mig. En del har den som godnattsång och någon har använt den för att skapa trygghet för sitt barn under många och långa sjukhusbesök.
Jag har till och med fått heta ”Humma” under ett barns yngre år. Blev påmind av den unge herrn i fråga på barnkören i våras.
– Kommer du ihåg att jag kallade dig ”Humma” när jag var liten?
– Jo … det lär jag inte glömma.
Om några dagar drar barnverksamheten i gång efter sommarens paus.
På måndagarna får jag vara med om en av veckans absoluta höjdpunkter, psalmrytmiken i Mariakyrkan. Jag är på plats någon timme innan vi börjar.
Vaktmästarna har lagt ut mattan nedanför kor-trappan och ställt det stora ljuset i cirkeln av sittkuddar. Ensam i det rofyllda kyrkorummet plockar jag fram allt som behövs till psalmerna vi ska sjunga. Olika instrument, färgglada, tunna sjalar,
gosedjurs-fåglar och ja … såpbubblor!
Familjerna ramlar in, en efter en. Barnen - förväntansfulla, blyga, nyfikna, spralliga, sömndruckna. De vuxna - någon är peppad och upprymd efter helgens upptåg, en annan till döden trött av nattvak och sjukdomsperiod, en tredje känner oro över världsläget och framtiden.
Alla landar in för att dela en stund tillsammans i musiken, dansen och leken. Som ett veck i tiden. Vi tänder ljuset och kickar i gång veckan med att klappa på våra knän och sjunga – ja, ni vet.
Visst har jag känt av den berömda söndagsångesten nu och då.
Och måndagsmorgonens huvud må ha varit tungt. Men inte just nu.
Nu har jag lyxen att leva i måndagshoppet.
För nu är vi här. Tillsammans. Igen.
Elin Lundström, rytmikpedagog