Mitt emellan isiga februarivindar och en lite grådisig himmel där solen inte riktigt vill gå upp, ska ni få en sommardag, för några år sedan, vid strandängarna nedanför vårt lilla 70-tals hus …
Stilla, varm vind. Måsskrik på avstånd och en eftermiddag som luktar sol och torrt gräs. Vi är lediga idag. Vi har packat picknickkorg och filtar och gått ner till stranden strax nedanför huset. Några väderbitna fiske-huddor och en hemmasnickrad drivvedsbrygga. Långgrunt vatten och båtar som ligger och guppar en bit ut från strandkanten. Köpenhamn som skymtar på andra sidan.
Det här är vår vrå av verkligheten. En äventyrsvrå för två små grabbar som är fulla av nyfikenhet och bus. Upp och ner från bryggan studsar de. Med hinkar och håvar. Hittar nya oupptäckta saker hela tiden.
Kommer och vill visa med glittrande ögon, helt outtröttliga. Så plötsligt trampar lillebror på en vass sten i vattenbrynet. Först bryr han sig inte om det, men så kommer han upp ur vattnet och ser att det kommer blod. Då kommer tårarna, såklart. Och jag får vara tröst och trygg famn en stund. Han trycker sitt ulliga huvud mot mig och den lilla kroppen skakar av gråt. För det kommer ju blod! Och jag kramar och kramar och blir arg på mig själv för att jag inte tog med deras badskor hit.
Så hittar storebror en ovanlig och stor snäcka en bit ut i vattnet. Han hojtar där han står och plötsligt vrider sig den lille ur min tröstfamn och springer obekymrat ut i vattnet igen. Mot den nyfunna skatten, en sådan snäcka har de aldrig sett förut! Och borta är all gråt och allt det onda i foten. Jag tänker direkt att jag måste gå hem och hämta badskorna. Att vi måste tvätta såret och sätta på plåster.
Men så hör jag hur de skrattar, där ute i vattnet.
– Ska jag hämta dina badskor, så att foten skyddas lite? ropar jag ändå från strandkanten.
– Nej! ropar han direkt tillbaka. – Jag vill vara barnfota!
Hejdar mig och sätter mig igen. Försöker, en liten stund, att få tag i den värld som är deras. Den världen som fullständigt svämmar över av fantastiska saker som jag hela tiden glömmer bort att se. Som mina vuxen-ögon helt oreflekterat filtrerar bort. En värld där varje ögonblick är det enda som är. Gråten kommer och går. Och det gör ingenting. För nyfikenheten vinner, varje gång.
Jag vill också vara barnfota.
I slutet av september landade vi återigen vid de där strandängarna nere vid Öresund, jag och min man och våra två små killar, efter att jag arbetat tre år som präst på Mallorca. Det var tre jättefina och spännande år, men det är härligt och skönt att vara hemma igen. Sedan den 1 december har jag förmånen att få vara en del av arbetslaget i Ystad-Sövestads församling, och jag går mellan gränderna och gatorna här och försöker lära mig att hitta, samtidigt som jag slås av alla fantastiska vackra gamla hus. Går vilse emellanåt men försöker vila i att nyfikenheten får vinna. Varje gång …
Hoppas att vi får ses!
Karolina Hellman, präst
TIPS: Karolina har skrivit boken ”Nattböner i karantän” där hon berättar om
hur det var att befinna sig i ett så gott som helt nedstängt Mallorca under pandemitiden.