När jag sitter här och ska formulera min betraktelse, så hör jag hur vinden viner i knutar och fläktkanalen i huset. Snön regnade bort i går. Det är grått och det stormar.
Det är inte bara runt knutarna här i Ystad det stormar. Det stormar i världen och orosmoln hopar sig på det ena området efter det andra. Det är krig, inflation, klimatkris – ja, jag ska bespara er uppräkning av alla saker och tillstånd som kan oroa oss. Det blåser kalla vindar och det sipprar in i tankarna och själen.
Kanske skulle jag idag hellre suttit och tänkt fram mot våren och den skira grönska som sakta börjar ta sats djupt i växternas rötter. På frön och lökar som väntar i den frusna jorden på sol och värme. Det är viktigt att se och tänka på det ljusa som finns. På det envisa livet. Men jag vet också att vi är många som bär på oro och mörka tankar. Och ibland måste vi också ge dem tid. Inte bara distrahera bort dem. Har vi tankar att ta fotfäste i och att bottna i när mörker väller över en?
Jag lyssnar vidare till stormens vinande. Vart är utvecklingen på väg? Ganska länge har jag levt med tanken på att saker blir bättre, alltså utvecklas. Men är det så? Stämmer vår moderna idé om ständig utveckling? Eller, vad går det annars ut på?
Storm och vindar och mörker påminner mig om hur bibeln målar upp en bild av det som hände före tidernas gryning, när allt blev till. Det står: ”och jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet”. Guds vind, stormen, for fram över vattnet. Vattnet, det var bilden för kaos för de gamla hebréerna som nedtecknade berättelsen. Vattnet, det okontrollerbara, som dränker – som syndafloden. Guds vind svepte fram över kaos och tomhet. Det var så det började. Och där fann Gud möjligheterna till den ordnade världen, med alla dess under av skönhet och mångfald. Ljus skiljs från mörker och hav från land.
En ordnad värld växer fram.
Och jag tänker: Om det var så det gick till i början av allt, så är det kanske också så med allt det som jag upplever som kaos, mörker och tomhet. Över det svävar den skapande vinden, Anden. Gud kan skapa något även ur det som jag inte begriper ännu, om jag öppnar upp för det. Om jag inte bara värjer mig mot det, utan ber Gud göra något av det. Kanske är det här en tid då Gud ber mig växa, inte krympa, ta skydd? Kan något nytt skapas?
Stormen nalkades och mörka moln hopade sig runt Jesus. Han har bestämt sig för att gå till Jerusalem. Det är sådant vi lyssnar till i kyrkorna i den tid vi kallar fastan och påsk. Han talar om att gå dit för att bli dödad. Det handlar också om kaos och mörker. Det handlar om hur de som följde honom fick sina förhoppningar grusade. Det obegripliga händer – han som de hoppats på blir dödad.
Men också det helt oväntade nya händer.
Just den här berättelsen berättar för oss, starkare än någon annan, att Gud är större än allt ont och att något faktiskt skapas genom det. Gud hindrar inte allt ont från att hända, men skapar något nytt mitt i det. Kärleken segrar, inte våldet och mörkret.
Nej, texterna berättar inte om en quick-fix på alla världens problem. De berättar för oss att mitt i denna världens kaos, så finns kärleken, en kärlek som inte värjer för lidandet. En kärlek som inte lämnar oss i sticket, ens när vi själva gör det. Vi bjuds med på den resan. Kan också vi bli en del av den historien, om hur kärleken segrar?
Magnus Persson, präst