Alla har vi någon gång, på något sätt, burit ett liv. Vissa har fått känna hur ett liv blir till inuti livmodern, andra har fått bära ett liv – barn eller vuxen – i den fysiska famnen. Kanske har du burit en annan med dina bildliga händer; tack vare medicinska kunskaper eller som stöd för en sörjande vän. Alla har vi någon gång, på något sätt, burit ett liv. Och alla har vi någon gång, på något sätt, blivit burna.
Som präst får jag ofta förtroendet att bära en annan, från det lilla barnet i dopet till den vuxna människan i samtalet. Och det förtroendet är jag så innerligt tacksam för. För att lägga sitt liv i någon annans händer kräver mod. Att kasta sig in i någons famn, så som barn gör, kräver tillit. Vi gör det inte med vem som helst. Vi vill veta att vi blir mottagna, omfamnade. Förbarmade över.
Det är förresten ett fantastiskt ord, ”förbarma”. Herre, förbarma dig över oss. Ta oss i din barm, omfamna oss som dina barn. Hjälp oss att känna tillit till dig, hjälp oss att våga tro på att din famn är varm och stark. Att den orkar bära oss, hur tunga vi än känner oss i hjärta och själ.
Och hjälp oss att omfamna varandra, att ha tillit till varandra, att förbarma oss över varandra. ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag.” skriver Paulus i Galaterbrevet. Ett ofta förekommande bibelord på vigselgudstjänster. Och i ett äktenskap är bärandet en viktig del: att stå ut med varandras upp och ner och att hjälpa till att försöka lyfta när det går.
Men bärandet är inte exklusivt för äktenskapet utan det gäller alla relationer. Vi kan bära våra syskon, vänner, kollegor och helt främmande medmänniskor.
Herre, förbarma dig över oss.
Nu när sommarens semestrar och förändrade rutiner snart övergår i höstens vardagslunk vill jag skicka med några frågor att fundera över: Vem i din närhet behöver bli buren? Vems bördor kan du lätta på? Och hur kan någon annan lätta på dina?
Med de frågorna vill jag säga tack. Hela det här året har jag nämligen burit vår dotter i magen och jag ser fram emot att snart få bära henne i famnen. Tack för alla möten och samtal med er som jag har träffat. Tack för förtroendet ni har gett mig.
Vi ses på stan och i kyrkbänken ett par månader framöver, tills jag åter är tillbaka i tjänst.
Rebecca Claeson, präst