Kära församlingsbor!
Min Gud jag är lycklig och glad, när jag vaknar och solen går upp.
Tusen tack för sommar och bad och min starka och växande kropp.
Jag sjunger orden inom mig när jag cyklar ner till stranden för att ta ett morgondopp. Ord som följt mig sedan tidig tonår, skrivna av Margareta Melin.
Så lite det behövs för att känna den där glädjen inom sig. Det vardagliga och vana som vi ibland kan stanna upp inför och förundras över.
Vi kan stanna till och fyllas av tacksamhet över det liv som vi fått. Men det behöver inte vara inför det stora, det kan finnas en glädje och tacksamhet också inför det vardagliga, det som är nära oss.
Andra människors omtänksamhet. En kram på vägen, ett vänligt ord, någon som tänker på dig.
Om några veckor firar vi Tacksägelsedagen i kyrkan.
En gammal tradition är att bära fram och dekorera kyrkan med delar av det som jorden gett oss. På landet har det varit och är det fortfarande naturligt att göra så. I staden blir det inte riktigt samma sak, även om vi har många prunkande trädgårdar här.
Men oavsett finns det anledning att rikta ett tack. Ett tack till Moder Jord som ger oss mat på bordet. Ett tack för våra liv som är en gåva till oss.
Det som är gemensamt är att det är något som vi får som en gåva att förvalta.
Jorden som ska nyttjas och inte utnyttjas.
Livet med de gåvor som vi kan göra något av och ge vidare till andra.
Tack, ett kort ord bara fyra bokstäver som trots sin ringa längd bär något stort med sig. Så stort att det kan bli skillnaden på hur andra uppfattar dig.
Så enkelt och ibland ändå så svårt. Kanske något vi behöver öva oss i. Säga tack till den som visar dig omtanke, till den som tar sig tid att lyssna på dig. Tack till den som håller upp dörren för dig eller delar paraply med dig när det regnar.
Jag hoppas att du och jag ska finna många tillfällen att rikta ett tack till någon annan eller till något i livet. Det är utan ansträngning, utan kostnad, utan något annat än vår uppmärksamhet för ett ögonblick.
Tack.
Allt gott,
Susanne Keyser
Kyrkoherde