Kära församlingsbo!
Hur kan vi som kyrka förmedla hopp till en värld så fylld av brustenhet som nu?
Enskilda människor far illa i vårt samhälle idag. En del familjer har inte mat på bordet i slutet av månaden. När skolan har lov blir situationen än mer ansträngd, då finns inte ens skolmaten att tillgå.
Men hoppet finns där när enskilda, föreningar och företag ser det som pågår, de ger ekonomiskt stöd som vi sedan kan förmedla på olika sätt till dem som mest behöver det. De ser vad diakonin i församlingen kan bidra och stötta med. Vi kan förmedla matportioner för att företag går samman, ser behoven och blir kreativa.
Vi lever i en tid fylld av oro i vårt eget land, för det som händer på gator och torg. Vår trygghet blir hotad.
Men vi får inte förlora riktningen, vi får inte tappa tron på att vi kan förändra, att vi kan göra skillnad.
Många krig utspelar sig i världen nu också, i vårt eget närområde. Ingen av oss tror väl att ett krig kan vinnas. Där finns det bara förlorare.
I allt detta vägrar jag att tappa min tro på min egen förmåga att kunna påverka och förändra. En kan inte göra allt, men alla kan göra något.
Du är viktig, du kan göra något, du kan vara med och förändra.
Det finns en berättelse ifrån första världskriget. När strider pågick från båda sidor, soldater som låg i skyttegravarna och besköt varandra. Juldagsmorgon infann sig och en av soldaterna reste sig sakta upp och började sjunga ”Stilla natt, Heliga natt”. En efter en följde andra soldater med i den välkända och älskade psalmens ord. Från båda sidor hördes sången och det blev tillfälligt eld upphör. Sakta kunde soldaterna närma sig varandra och önska varandra en god jul.
En människa vågade starta detta. Är du den människan? Är jag den människan? Vågar vi tillsammans trotsa ondskan och låta hoppet växa fram? Trygga i att vi är burna av Gud också i de mest utsatta situationer.
Jag vill önska dig en god jul.
Susanne Keyser
Kyrkoherde