Kära församlingsbor!
Så är det snart dags att tända första ljuset i adventsljusstaken igen och innan vi vet ordet av är det jul, nyår och trettonhelg. En glädjens tid väntar, vilket jag tror att vi är många som både längtar efter och behöver.
Detta år har varit annorlunda på flera sätt jämfört med fjolåret. Pandemin som rasat runt om i världen sedan 2020, tycktes lätta – även om den långt ifrån släppte sitt järnhårda grepp helt. Vi fick lov att resa igen, vi kunde kramas igen, frihetskänslan återkom.
Och så kom kriget. Inte bokstavligen här hos oss, men ändå så nära att oron växte – för tänk om? Vi som inte upplevt krig under flera hundra år i vårt land såg nu hur det närmade sig även hos oss. Människor flydde och vi öppnade upp och var beredda att stötta och hjälpa.
Kriget har fått direkta effekter på oss alla i form av stigande priser på både det ena och det andra, vilket i sin tur spätt på oron. Oron för att inte kunna äta
ordentlig mat, inte kunna betala sin elräkning, inte ha någonstans att bo.
Det är samtidigt så skönt att se och höra om hur människor, oavsett hur mycket eller lite de själva har, är beredda att dela med sig. Störst av allt är kärleken. Kärleken till medmänniskan måste vi vårda och fortsätta med.
Vi ber för fred och hoppas att det inte dröjer innan den kommer.
Även om nätterna är långa och dagarna är korta, så är advent en ljus tid. Men, årstiden bjuder ofta på kyla, vilket utmanar oss då vi ska värma upp våra kyrkor.
Vi behöver alla hjälpas åt att ta ansvar för att spara på energi. I församlingen ser vi om hur vi brukar vår energi. Vi sänker inomhustemperaturer, vi släcker ner en del belysning. Redan nu har vi valt att hålla lamporna släckta i våra kyrkor nattetid, av samma anledning.
Jag hoppas du har förståelse för de val vi kommer att göra.
Snart skriver vi 2023. Vem vet vad det nya året för med sig. Vi kan hjälpas åt att be för att det blir ett riktigt bra år, för oss alla. Jag vill självklart också passa på att önska alla en riktigt god jul.
Ta hand om varandra i vinter.
Allt gott,
Susanne Keyser, kyrkoherde