Nu går prosten i pension

Jan Wenzelberg prästvigdes 1979 och har efter det tjänstgjort både på landet och i storstaden. Den absolut längsta tiden har han varit här hos oss i bygden. Den 1 november går han officiellt i pension och kanske får han då mer tid till sina fritidsintressen som handlar om allt från forskning och samhällsdebatt till idrott.

Den 1 november går du i pension. Vad händer då?
– Jag lämnar min tjänst. Men som prästvigd är man ju alltid präst, så jag vill gärna hoppa in då och då!

Du har varit präst länge. Varför blev det just präst?
– Från början var jag naturvetare och hade jag inte ”drabbats” av en stark övertygelse att bli just präst,  hade jag nog blivit något naturvetenskapligt.  Mitt beslut föregicks av en längre tids kamp inom mig själv, men till slut gav jag efter för min ”kallelse”. Jag var då 17 år. Det har jag aldrig ångrat, inte en sekund. Det är mitt liv!

Dop, konfirmationer, vigslar, begravningar. Hur gör du för att varje tillfälle ska kännas unikt för dem det berör?
– Prästens uppdrag är att knyta ihop Kyrkans andliga arv med de människor man möter. Då räcker det inte att vara kunnig i Kyrkans teologi, även om det också är viktigt. Men man måste också både känna ett intresse och på allvar sätta sig in i de människors liv, som man möter! Bara i en sådan kombination kan arbetet ge frukt.

Finns det någon del i prästens arbete som är roligare och varför?
– Allt som direkt handlar om mötet med människor, från enskilda samtal till studiegrupper eller föredragskvällar. Inte minst har jag alltid arbetat för ett rikt gudstjänstliv, med stor lekmannamedverkan. En mässa som dessutom aktiverar alla sinnen: färger, musik, textilier, mässkläder, symboliska uttryck som processioner och så vidare, och predikningar som berör.

Och finns det någon del som kanske är litet jobbigare och varför?
– Det i och för sig viktiga administrativa arbetet, har aldrig varit mitt största intresse. Men såklart har jag varit noga också med detta.

Vad har ditt yrke lärt dig – om dig själv, om livet?
– Detta att vara präst är inte bara är ett yrke, det är framförallt ett liv! Därför kan det vara svårt att separera det ena från det andra, men jag hoppas och utgår från att det format mig som människa.

Du måste ha mött tusentals människor genom åren. Vad betyder de för dig?
– Allt! Det är i dessa möten man hittar sin uppgift och därmed sig själv – och Gud!

Vad är ditt allra bästa minne från din tid som präst?
– Man skulle kunna tro att det var när jag till exempel vid tillfälle som helt ung präst befann mig i den världsvida anglikanska kyrkans huvudkatedral  i Canterbury och plötsligt och oplanerat fick frågan att ”hoppa in” och  biträda självaste Ärkebiskopen av Canterbury vid en mässa, det fattades tydligen någon och de såg att jag var prästklädd,  en rolig och annorlunda situation. Men de bästa och viktigaste minnena är ändå från enkla vardagliga möten med enskilda människor eller minnet av tystnaden i ett kloster.

Om du hade alla dina församlingsbor framför dig just nu, vad skulle du då vilja säga till dem?
– Jag tackar Gud för er alla, för att jag har fått förtroendet att vara er präst. Tack för all vänlighet och all support jag fått ta emot. Jag var kritisk till hur sammanläggningen av församlingarna gick till för 6 år sedan och tycker fortfarande att beslutet var felaktigt. Trots detta har jag som person stortrivts även efter sammanläggningen med Ystad. Arbetglädjen och respekten är stor i den ”nya” församlingen och jag är så tacksam för att också mina sista år känts så meningsfulla. Låt oss fortsätta att be för varandra. Vi ses i mässan!