Så tycker en av deltagarna i Livsstegen

Florence Rooth arbetar som musiker i församlingen. Hon är en av många som deltagit i Livsstegen.

Vad tycker du att det gav att vara med?

– Det som väckte mitt intresse var att få tala i en miljö där det inte finns några förväntningar på det man ska säga eller berätta och det blir inte heller kommenterat. Det är sällan man får den möjligheten. När man samtalar med vänner får man ofta råd och tips, men i Livsstegen-gruppen blir det istället så att det väcker saker hos mig själv, frågor och tankar som jag kan fortsätta att bearbeta. Det behöver inte heller vara stora saker, utan även i det lilla finns sådant man behöver reflektera kring. I det tysta mötet med andra upptäcker man också att vi inte är så olika.

Var det läskigt att berätta om dig själv?

– Lite nervöst var det, som alltid när det är nåt nytt. Men, med en bra samtalsledare så landar man så småningom. Det är så befriande och jag väljer ju själv vad jag vill berätta och när jag vill öppna mig.

Rekommenderar du att vara med?

– Ja, verkligen! För alla människor har saker de brottas med och det är ingen terapi, det är en självhjälpsgrupp. Det gjorde mycket med mig under den här perioden. Och det finns ju inga färdiga svar, livet är alltid att fortsätta utvecklas som människa och det fortsätter även när man gått klart Livsstegen. Man får möjlighet att sitta ner och reflektera i lugn och ro, det är viktigt att ge sig själv den tiden. Sedan finns det ju inte heller något åldersspann för att delta, inte heller spelar det någon roll var man befinner sig i livet.