Susanne Holmgren, dramapedagog i församlingen, har flera medarbetare av en alldeles särskild sort.
Många av er är säkert bekanta med Molly, den rödhåriga lilla bustjejen som är både nyfiken och frågvis och som inte ger sig förrän hon får svar på sina undringar.
Molly är gärna med på gudstjänsterna.
Kråkan Kloke hänger också med emellanåt. Susanne beskriver honom som ”klok, men lite negativ”. Fast han är snäll innerst inne och menar aldrig illa, trots sina emellanåt vassa kommentarer.
Kloke och Molly har fler kompisar, som dyker upp lite då och då.
Den allra nyaste bekantskapen är bebisdockan Dante, som på bilden sitter och ser glad ut, med nappen i mungipan.
Han inte bara ser glad ut – han är en riktigt skön typ, pratar mycket, ställer gärna massvis med frågor men har sällan tålamod att vänta på svar. Nappen, den spottar han ut när han ska prata. Vem kan prata med napp i munnen?
Susanne gillar sina dockor och vet att många församlingsbor, inte bara de små, också tycker om dem.
– Det har hänt att personer kommit fram och sagt till mig att ”men hej, du är ju Mollys mamma”, det är jätteroligt, säger hon.
Att ha denna typ av medarbetare är en riktig utmaning.
– De är ju inte bara dockor, de är figurer som betyder något. Det är så himla roligt att se hur de kan nå fram till människor.
Har hon någon favorit, då?
– Jag har hört andra, som också arbetar med dockor, att det alltid är första dockan som betyder mest. Det stämmer. För mig är det Molly, för hon var först.
