Svenska kyrkans grundläggande dokument

Tre korta bekännelser 

De äldsta texterna är tre trosbekännelser som formulerades från 300-talet och framåt: den apostoliska trosbekännelsen, den nicenska trosbekännelsen och den athanasianska trosbekännelsen. De tre trosbekännelserna – eller tre symbola, som vi ofta säger, är gemensamma för hela den världsvida kyrkan. De apostoliska och nicenska bekännelserna är kortfattade, melodiskt uppbyggda texter som utformades för att användas i gudstjänst och att minnas utantill. När de läses i gudstjänsten finns det alltså en tydlig koppling till kristna genom historien och över hela världen.  

Trosbekännelserna formulerades för att förtydliga kyrkans tro och identitet i situationer när enigheten inom kyrkan behövde stärkas. De uttrycker de centrala delarna i den kristna tron på ett språk med ursprung i 300-talet. På så sätt vittnar de om den tro kyrkan som helhet bär och har burit genom årtusenden.

En evangelisk-luthersk grund  

Långt senare, år 1530, tillkom Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana). Till skillnad från de äldre trosbekännelserna är Augsburgska bekännelsen ett omfattande verk som skrevs av olika författare. Huvudförfattare var Philipp Melanchton (1497-1560), en av Martin Luthers närmaste medarbetare. Melanchton har satt sin tydliga teologiska och stilistiska prägel på verket. Augsburgska bekännelsen är central för de lutherska kyrkornas självförståelse och identitet. Den ringar in de dimensioner i det lutherska tänkandet som skiljer sig från centrala delar i den tidens romersk-katolska lära. Som bekännelse antogs texten i Sverige vid Uppsala möte 1593, när Svenska kyrkan anslöt sig till den lutherska läran och officiellt blev en evangelisk-luthersk kyrka.  

År 1686 antog Sveriges riksdag en samling texter med uppgift att förklara och kommentera den evangelisk-lutherska bekännelsen. Detta dokument heter Konkordieboken och är alltså ytterligare ett av Svenska kyrkans bekännelsedokument. Konkordieboken består i sin tur av olika delar vilka var och en har givit upphov till fortsatta samtal och utveckling av läran. Dels innefattar den de redan antagna texterna ovan, det vill säga de äldsta trosbekännelserna och Augsburgska bekännelsen. Dels och därutöver finns förklarande och tolkande texter. Augsburgska bekännelsens apologi är en försvarande kommentar till Augsburgska bekännelsen. Schmalkaldiska artiklarna är skrivna av Martin Luther och en sammanfattning av den lära han för fram. Den innefattar också traktaten Om påvens makt och överhöghet. Konkordieformeln är en text som vill klargöra den lutherska positionen i centrala teologiska frågor. En viktig fråga gällde predestinationsläran: Har Gud förutbestämt hur människans liv ska se ut och vad som händer med henne efter döden?  

Undervisande texter  

Martin Luthers stora katekes och Martin Luthers lilla katekes är systematiskt uppställda förklaringar över kristen tro, som också ingår i Konkordieboken. Stora katekesen vände sig till präster och Lilla katekesen är skriven för folk i allmänhet. Lilla katekesen fanns länge i nästan varje svenskt hem och under husförhörens tid kontrollerade prästen att församlingsborna hade tagit den till sig. 

Bekännelsedokument i vår tid 

Reformationstidens bekännelsedokument handlade främst om att skilja ut det specifikt lutherska från andra läror. Samtidigt är de viktiga för hur vi tolkar och beskriver evangelisk-luthersk tro idag. Svenska kyrkans kyrkoordning skriver så här: ”Bekännelseskrifterna från reformationstiden är vägledande vittnesbörd om hur tron utlades som svar på den tidens frågeställningar.” Som kristna tror vi på Gud, inte på bekännelser eller dokument.  

Över tid har Svenska kyrkan antagit dokument, som inte kan betraktas som bekännelsedokument, men som är viktiga i relation till andra kyrkor och traditioner. De handlar om att betona det som förenar olika kyrkor och kyrkliga traditioner med varandra. I början av 1900-talet antogs ett dokument som blev ett viktigt led i att kunna öppna för nattvardsgemenskap med anglikanska kyrkan. Idag går det alltså bra för en engelsk präst att leda nattvardsfirande i Sverige och tvärt om. Fler antagna dokument under 1900-talet har just syftat till att stärka samhörigheten mellan kyrkor. Några dokument med ekumeniskt fokus är Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundets konstitutioner 
Svenska kyrkans svar på Limadokumentet, Baptism-Eucharist-Ministry (1985) 
Överenskommelsen om kyrkogemenskap mellan Svenska kyrkan och Filippinska oberoende kyrkan (1995), Borgådeklarationen (1996). 

Texter som används dagligen i församlingar runt om i landet är de så kallade röda böckerna, gemensamma för hela Svenska kyrkan. På så vis både formar och uttrycker de en evangelisk-luthersk identitet. Dessa texter är:  

• Den svenska psalmboken 
• Den svenska kyrkohandboken 
• Den svenska evangelieboken
• En liten bönbok  

Psalmer och böner är självklara delar av församlingarnas gudstjänster, samtal, dop och begravningar. Det mesta finns inom psalmbokens pärmar.  På så vis är också dessa gudstjänstböcker - med sina skiftande uttryck av musik, poesi, bön, tro, tvivel, livskamp och tacksamhet - en del av kyrkans grundläggande texter.   
Slutligen kan nämnas biskopsbreven. Biskopsmötet, det vill säga alla biskopar tillsammans, skriver biskopsbrev om olika aktuella frågor. Biskopsbreven är korta böcker, som sprids, läses och diskuteras i församlingarna. På det viset blir de en del i den ständiga utvecklingen och uttolkningen av läran.

Tron utvecklas  

Det är omöjligt att som enskild kristen ta till sig alla bekännelseskrifterna i sin helhet. Det är inte heller något som förväntas. I kyrkoordningen beskrivs istället kyrkans lära som det som alltjämt ”formuleras genom den teologiska reflektionen över vad tron och bekännelsen innebär.” Det handlar alltså om att finnas med i ett pågående samtal utifrån en gemensam historisk och teologisk grund. Det är inte den enskilda kristnas uppgift att bara skriva under på det som redan sagts och antagits, uppgiften beskrivs istället så här: ”Det är en uppgift för enskilda kristna och kyrkan att i varje tid på nytt leva sig in i trons djup och klargöra dess innebörd.” Det är med andra ord den troendes uppgift att själv fördjupa tron och utforska vad den kan betyda i den enskildes liv. Det är inte trosbekännelserna eller dokumenten vi tror på utan på Gud och berättelserna om Jesus. Kyrkoordningen igen: ”Varken trosbekännelserna eller läran är föremål för tro. De redovisar vad kyrkans övertygelse består i och utlägger tron. I fortlöpande samtal med andra traditioner, i förkunnelsen och gudstjänsten fortsätter Svenska kyrkan att utlägga sin tro.” Det är alltså var och ens uppgift att tillsammans med alla kyrkans medlemmar utveckla, fördjupa och blåsa liv i kyrkans bekännelse i varje ny tid.