Människan är en del av evolutionen. Vi är djur bland djur. Samtidigt är vi skapade till att vara Guds avbild och vi har ett särskilt ansvar att värna jorden.
Text: Carina Sundberg, präst och teologie doktor
I vårt land sägs det att kärleken till naturen är stark. Många av oss säger att det är i skogen, i skärgården eller i trädgården som vi upplever det som vidgar sinnet. Andra har sitt dagliga arbete knutet till jord, skog, vatten och djur.
Samtidigt är vi många som inte vet särskilt mycket hur om hur ekosystem, klimat och biosfär hänger ihop.
Men nog hör vi idag ett rop från planeten, ett rop på hjälp? Ibland hörs ropet som ett svagt eko från is som smälter vid polerna eller utrotningshotade arter. Ibland hörs klimatropet starkare, som när vi ser vatten svämma ner i grannens källare eller bilder från än större översvämningar i Bangladesh.
Vi är medmänniskor på samma planet. Vi vet att det är så, men vad gör vi med den insikten? Det är inte enkelt. Kanske funderar vi över vår egen roll i helheten, köper ekologiskt eller närproducerat och kör mindre bil. Kanske undrar vi var Gud finns i det som sker? Kanske ber vi: ”Gud hjälp oss!”
I början av Bibeln finns två skapelseberättelser, som kan beskrivas som skapelsemyter. Det betyder att de är poetiska och teologiska berättelser som i varje tid har något sant att säga om vad det är att vara människa i relation till den jord vi lever på, till varandra, till oss själva och till Gud.
Genom historien har dessa texter tolkats olika. I denna text vill jag hålla ihop skapelse, ekoteologi och evolution. Ekoteologi är den teologiska reflektionen över ekologiska frågor, den globala klimatkrisen, samt människans plats i den ekologiska väven.
Den första skapelseberättelsen, Första Mosebok 1:1–2:3 berättar om hur skapelse sker under sju dagar, från det att Gudsvinden rör sig över vildmark och djupa kaosvattnen till att vilodagen skapas som kronan på verket. Däremellan växer liv fram i rymd, hav och på land; allt till en helhet.
Berättelsen beskriver hur Gud kallar fram liv med sitt livgivande ord och ser att det är gott. Texten har ofta tolkats som att människan (Adam) är kronan på verket och ordet härska har använts för att försvara missbruk av jordens resurser. Idag betonas snarare att ansvaret handlar om att vårda och värna.
Den andra texten Första Mosebok 2:4– 3:23 som är äldre, berättar om trädgården Eden, där Gud formar människan av jord. Adam betyder också jord. Där finns ett ekosystem som gör liv möjligt, skulle man kunna säga.
Adam och Eva, som betyder liv, lever mitt bland djur och växter, med ansvar att namnge, njuta och bruka.
Men i berättelsen sker en konflikt med konsekvenser. Människorna drivs av begär till att äta av kunskapens träd. De inser att de är nakna, gömmer sig för Gud och skyller på varandra. Konsekvensen blir hårt arbete, ett slitsamt och ojämlikt liv.
På ett symboliskt plan beskriver berättelsen den spänning människan lever i, också idag. Det är spänningen mellan att å ena sidan glädjas, vårda och njuta av den trädgård – planet – vi lever på och å andra sidan kämpa för överlevnad mitt i orättvisa och destruktiva livsmönster. Det är spänningen mellan att hjälpas åt och att skylla ifrån sig. Här är vi nu.
Den första skapelseberättelsen beskriver hur Gud kallar fram liv med sitt livgivande ord.
Foto: Alex Giacomini /Ikon
Men människan är inte orsak till allt lidande som sker. Vi vet att lidande, grymhet och även utplåning har varit en del av jordens historia långt före människorna. Virus, jordbävningar, tsunamier har varit med från planetens tidiga år. Djur dödar och äter andra djur. Liv parasiterar på annat liv. Det är en del av evolutionen. Starkare djur besegrar svagare. Det har aldrig på denna planet funnits ett perfekt förflutet.
Människornas moraliska förfall är alltså inte orsak till kampen och lidandet i hela naturen. Berättelserna om det vi kallar syndafallet är inte historiska redogörelser, utan beskriver människans förutsättningar på ett existentiellt plan.
Det som Första Mosebok kapitel 3, med fortsättning fram till kapitel 11, berättar om är hur människans relationer, till Gud, till skapelsen och till andra människor faller isär, och förvrängs.
Bibelns berättelser beskriver hur människans behov av självbekräftelse och självhävdelse blir viktigare än att vara nära viljan hos den Gud som gett oss livet. Det kallar vi för olydnad mot Gud.
Berättelsen om syndafallet gestaltar hur människan faller, igen och igen. Men skapelseberättelsen visar också att vi som homo sapiens har ett moraliskt ansvar. Det ansvaret är vårt, och det blir allt tydligare i det som vi nu kallar för antropocen. Antropocen, eller människans tidsålder, kallas den tid då människans verksamhet har påverkat jordens klimat och ekosystem – från 1700-talet och framåt.
Ibland sägs att kyrkan inte ska bry sig om samhällsfrågor, utan bara om det inre troslivet. Men det går inte att skilja på inre och yttre. Vi är inbäddade i världen och en del av ekosystemet. Den biologiska mångfalden fanns före oss människor och är en förutsättning för allt liv. Det går inte att stå vid sidan av.
Därför är det kyrkans tro att vi behöver en helhetssyn, där vi håller ihop våra grundrelationer: till oss själva, till naturen med medmänniskorna – och till Gud. Människan både är en del av evolutionen och skapad till att vara Guds avbild genom att värna jorden.
Vi är med andra ord både djur bland djuren och har ett särskilt ansvar att vara skapande medskapare. Gud är den livgivande skaparkraften i allt liv genom alla tidsrymder. Guds skaparkraft verkar också i oss.
Livet på planeten är ingen självklarhet. Att tänka på jorden med dess myller som en gåva från Gud kan ge oss en grundhållning av tacksamhet och ödmjukhet, och en insikt om vårt ansvar. Vi har fått ett förtroende.
Genom historien har vi människor ofta betett oss som om vi var huvudpersonerna med rätt att söndra och härska. Ibland har detta skett med kyrkans välsignelse. Men vi människor har ett särskilt ansvar att inte glömma: livet är en gåva och allt levande hör samman i en skör väv av ömsesidighet och beroende. Hur vi lever får konsekvenser för dem som inte kan föra sin egen talan, vare sig det är djur, natur eller medmänniskor. Vi är sammanflätade med allt levande. Vetenskapen, kyrkan och så många andra idag säger detta tillsammans.
Så kunde Gud inte bara ha skapat himlen från början och placerat oss där och så hade allt varit allt bra? Svaret är nej. Vår planet är, så långt vi vet, en unik planet. Det må finnas andra liknande, det vet vi inte, men för oss och för allt levande här och nu är vår planet den bästa av världar. Kanske är den Guds enda väg.
Den är som den är för att ekosystemet ska kunna fungera och liv finnas. Kontinentalkrockar, jordbävningar, tsunamier, virus, tarmbakterier, termodynamikens nödvändighet och Darwins naturliga urval är det enda universum som samtidigt kan ge upphov till storslagen skönhet, komplexitet, artrikedom och det liv vi har. Evolutionen rymmer också läkedom och nyskapelse. Denna dubbelhet är en förutsättning för livet på jorden.
I kyrkan talar vi om att det är i Gud som ”vi lever, rör oss och är till”, Apostlagärningarna kapitel 17:28. Vi får tro att allt levande tillsammans ger kunskap om Gud, men att Gud är mer än all vår kunskap. Vi får tro att Gud känner inifrån det levda livet hur hela planeten har det.
Om detta är det givna livet, så finns i den kristna traditionen också en tro på det vi kallar för frälsning. I frälsningen sker upprättelse, helande och befrielse.
Frälsning är ett ord som ofta kommit att handla om din och min personliga tro och hur vi har det med Gud. Men ur ett ekoteologiskt perspektiv handlar frälsningen om mer än dig och mig. Det handlar om befrielse och läkedom för hela skapelsen.
Det handlar inte heller först och främst om hur det kommer att gå till slut. I kyrkan brukar vi tala om ”redan nu” och ”ännu inte”. Det betyder att redan nu sker helande, befrielse, upprättelse, och det får vi vara en del av. Samtidigt finns en fullbordan att hoppas på, en befrielse från allt destruktivt som ännu inte finns.
När vi använder våra sinnen och är uppmärksamma på – ber för – isbjörnen, biet eller trädet, så ger det kunskap om isbjörnen, biet och trädet, men också om oss själva och om Gud. Det är ett bönens seende, en uppmärksamhet med Gud. Det ger en höra-samman-kunskap.
Redan nu sker frälsning. Genom varje tid andas Gud förnyelse, befrielse och läkedom i skapelsen. Vi ser det när människor försonas med varandra efter en konflikt. Vi ser det när sjukvårdspersonal hjälper och när kroppar som varit sjuka eller skadade läks.
Vi ser det när människor uthålligt arbetar för det goda och när försurade sjöar på nytt fylls av liv. Vi ser det när arter som varit hotade fått nytt livsrum och när samförståndslösningar knyts mellan länder i klimatavtal. Vi ser det när grupper av människor gör politiska val för planetens skull. Man kan kalla detta för fragment av frälsning, spår som pekar på något gott och samtidigt visar bortom sig själva – på Gud.
Detta frälsande skeende har sitt centrum i Jesus Kristus. Han är katalysatorn och förebilden. Jag brukar ibland tänka på Jesus som en energivåg som vibrerar genom tid och rum, med konsekvenser åt alla håll. Det är läkedom och befrielse som sker där han går fram.
Foto: Shutterstock
”Om en lem lider, lider hela kroppen ”, Första Korinthierbrevet kapitel 12:26. I kyrkohistorien har det betonats att Jesus från Nasaret visar oss att Gud vet vad det är att vara människa. Genom sitt liv, sitt lidande och sin död visar Jesus oss att Gud lider med de människor som lider.
Ekoteologin utvidgar detta medlidande till att gälla hela skapelsen. När vattendrag förorenas, regnskogar skövlas, djur och människor förgör varandra, så drabbar det Gud själv. Det är vår tro.
Jesu liv, död och uppståndelse synliggör detta som ett Kristus-mönster. Det är ett mönster som handlar om hur Gud älskar, lever och dör med hela skapelsen. Det är en kärlek som ger ut hela sig själv. Om denna kärlek inte gav sig själv från dag ett, om Gud inte vore med genom allt, skulle liv inte finnas till. Jesus död på korset vittnar om detta, men också om något mer.
För detta är ett mönster som inte enbart berättar om död. Det berättar också om liv. Jesu hela liv rymmer Guds överraskningar, där människor berörs och förnyas. Så är han ett med Gud. Uppståndelseberättelserna vittnar om den största överraskningen av alla. Vi förstår det inte, men Gud vänder fiasko till hopp, död till liv. Vanmakten har inte sista ordet.
Och när vi uppmärksamt ser oss omkring, kan vi ana att det finns en kraft som helar, tröstar, stärker, inspirerar, befriar och upprättar. Det är Guds kraft. I kyrkan talar vi om den som den heliga Andens kraft. Den ger hopp mitt i allt.
Och vi då? Vi behöver berätta hoppets berättelser. De är ofta överraskande. Miljöförstöring och klimatkris drabbar orättvist. Om all världens människor skulle leva som vi i Sverige, skulle det behövas fler planeter. Vi utmanas att släppa taget om vissa livsmönster och privilegier.
Arbetet för det gemensamma goda sker redan nu: på gräsrotsnivå, bland beslutsfattare inom företag och i allmännyttan. Detta är en global rörelse med kraft, fantasi och uthållighet. Det handlar om lokala vattenprojekt i Indien, sopsortering i Rumänien, solenergi i Rwanda – Svenska kyrkans internationella arbete är en del av detta nätverksarbete. Här samverkar vetenskap och kyrka.
Gud kan inte ingripa som om Gud vore en superhjälte. Det kan inte vi heller. Istället utmanas vi att vara skapade medskapare, och som kyrka att vara omsorgens tecken och värna hela skapelsekroppen.
Detta är ett sätt att tala om andlighet som är vardaglig och praktisk och inte skiljer på litet och stort, inre och yttre. Vi utmanas att inte vara inkrökta i oss själva utan att svara på nödens rop. I det ropet bor Gud. Det är djupt luthersk tanke.
Vägen framåt är inte rak, färdigplanerad och självklar. Gud verkar i skapelsen med kreativitet och uthållighet. Som det står i psalm 475: ”O Gud, du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande”.
Så låt oss skapa med, men också hoppas. Paulus beskriver det i Romarbrevet kapitel 8:21 som att skapelsen själv otåligt väntar på att också den ”skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.”
När vi firar nattvard är det ett tecken på detta ”redan nu” och ”ännu inte”; denna livgivande vibration. Vi delar bröd och vin, till synes oansenliga ”gåvor av jordens frukt och människors arbete”.
Samtidigt ger Gud sig själv till oss och vi blir en kropp tillsammans. Jord och himmel möts. Nattvarden är något som görs med oss och något som vi gör, som samtidigt vibrerar bortom själva händelsen. Det är en kärlekshandling som visar hur vi hör ihop med allt skapat och med Skapare, Befriaren och Livgivaren (Fadern, Sonen och Anden). Det är en måltid av sårbarhet och delande som vetter ut mot hela skapelsen.
Det går att tänka på denna måltid som en kosmisk måltid. Ingemar Johansson sjunger att ”ett nattvardsbord står dukar i rymdens katedral. ”Jag tycker mycket om den sången. Ur sångens budskap föds hopp och en kallelse till oss att vara delar i den kosmiska nattvarden, förvaltare av biosfären och att som Guds avbilder se sårbarheten och skönheten och vårda planeten vist.
Detta handlar inte om evolution utan om försoning. Det är en försoning som helar och läker. Jesus död och uppståndelse har konsekvenser för hela skapelsen.
När vattendrag förorenas, regnskogar skövlas, djur och människor förgör varandra, så drabbar det Gud själv.
Foto: Sean Hawkey
Natur, klimat och rättvisa är viktiga för Svenska kyrkan. Därför har ett nytt material tagits fram som ska lyfta klimatet och naturens rättigheter genom samtal och reflektion i församlingarnas verksamhet. Men även andra är välkomna att ta del av och använda materialet.