Frälsning

En präst i Östtyskland, på den tiden detta var en kommunistisk diktaturstat, fick vid ett besök i Sverige frågan om det var svårt att konfirmera ungdomar eftersom det kunde göra att de stängdes av från all högre utbildning. ”Nej”, svarade han, ”ni förstår, i vårt land är allting så inrutat, reglerat i detalj och övervakat. Det finns bara ett ställe där ungdomar kan känna frihet: det är i kyrkan.” Därmed satte prästen fingret på något i kristendomens kär­na. Något som diktaturen inte rådde på. Som Paulus skriver: ”Ni är ju kallade till frihet”, Galaterbrevet 5:13. 

Ursprung och översättning 

Ursprunget till ordet frälsa är fri-halsa, som troligen betydde att befria en slav från halsjärnet, slavtecknet. Det motsvaras i Gamla testamentet av flera hebreiska verb och i Nya testamentet framför allt av det grekiska sódso som betyder rädda, befria och frälsa. I Bibel 2000 brukar sódso översättas till rädda. Men i äldre översättningar var frälsa det vanliga och frälsning är fortfarande ett huvudord i kristendomen.

Frälsning är befrielse

”Den dagen räddade Herren Israel från egyptierna”, Andra Mosebok 14:30. Det är paradexemplet i Gamla testamentet på hur Gud räddar från fiender och befriar från förtryck. Bekännelsen till Gud som förde folket ut ur slavlägret i Egypten har kallats Is­raels urbekännelse. Längre fram i Bibeln finns fler berättelser om att Gud sänder en räddare eller frälsare för att befria folket från fiender. Särskilt Domarboken har flera sådana berättelser.

I Nya testamentet berättas i början av Lukasevangeliet att en ängel talar till herdar utanför Betlehem: ”I dag är en frälsare född åt er”, Lukasevangeliet 2:11. Det säger något viktigt om Jesus: han föds för att befria från fångenskap och från förtryck under främmande makt. Jesus kommer inte till fria människor som väljer livsåskådning och nu ska få förslaget ”kristendom”. Han kommer för att befria människor som är fångar. Det betyder något för vem som helst som är fångad och plågad av oro, otillräcklighet och skuld. Det betyder också något för alla människor, eftersom vi i grunden är ohjälpligt instängda i dödens väntrum.

Jesus befriar fångar

Där Jesus går fram blir människor befriade, räddade och läkta till kropp och själ. Han botar sju­ka, förlåter synder och umgås med religiöst och moraliskt tvivelaktiga personer. En kvinna som inte kunnat räta på ryggen i arton år blir fri från sin sjukdom, Lukasevangeliet 13:11–13. Tullindrivaren Sackaios får Jesus till gäst och följden är att han blir fri från sin girighet, Lukasevangeliet 19:1–10. Den ena människan efter den andra befrias från något som hållit henne fången. 

När Jesus fick kritik för att han umgicks med syndare svarade han med att berätta liknelser om Gud. Om hur Gud söker efter det förlorade och blir glad när han hittar det, som han lovat i profeten Hese­kiels bok: ”Jag skall själv valla mina får, leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, förbinda de skadade, hjälpa de sjuka”, Hesekiel 34:15–16. Det var på uppdrag av Gud som Jesus blev vän med syndare.

När han botade sjuka och drev ut demoner förklarade han också att det var på Guds uppdrag: ”Om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er.” Lukasevangeliet 11:20.

Och när han förlät någons synder som begåtts mot andra än honom själv, handlade han onekligen som om han vore Gud. Han gör sig till Gud, han hädar, menade den tidens teologer.

Till slut blev det för mycket. Jesus blev för ohanterlig, både religiöst och politiskt. Han måste bort. Han anklagades för att uppvigla till uppror och avrättades av den romerska statsmakten. Läs mer om Jesus.

Befrielsen fortsätter genom uppståndelsen

Men Jesus gärning avbryts inte av att han dödas. Den fullbordas. Han gör inget annat på korset än han gjort hela tiden: ger bort sitt liv. ”Människosonen har kommit för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” För vem som helst, betyder det. Så sammanfattas Jesus uppgift i Markusevangeliet 10:45 med en bild från bruket att friköpa krigsfångar eller slavar. ”Gud har köpt er och priset är betalt”, skriver Paulus med samma bild, Första Korinthierbrevet 7:23. Vem som får betalt sägs det inget om. Poängen är att befrielsen är säker, befrielsen från människans fiender.

Denna omvälvande förändring av våra livsvillkor såg ingen när Jesus blev korsfäst. Vad som syntes på korset var en misslyckad frälsare, övergiven av Gud och människor. Man såg Guds nej till Jesus – ett nej till Jesus anspråk på att tala och handla på Guds uppdrag.

Men sedan fick lärjungarna se något annat än Guds nej. Efter sin död kom Jesus till dem. Det finns inga försök i Nya testamentet att göra detta begripligt. ”Han visade sig”, det är vad man säger. Ibland tror man inte sina ögon men till slut måste man göra det. ”Han uppstod på tredje dagen och visade sig för Kefas och sedan för de tolv”, står det i en av de äldsta sammanfattningarna, citerad av Paulus i Första Korin­thierbrevet 15:5.  

Att Jesus uppstår från de döda förändrar allt. Att en som varit död är levande igen, det kan lärjungarna bara se som ett verk av Gud som skapar allt liv. Och om Gud har gjort Jesus levande igen måste det innebära Guds ja till Jesus. Gud säger ja till att Jesus ord och handlingar var och är Guds ord och handlingar, också på korset. Då ändrar sig bilden av korset. På samma sätt som man kan vänja sina ögon vid mörkret så att man ser stjärnhimlen, kan man vänja sig vid att se något annat på korset än en frälsare som misslyckats. Istället ser man Gud som utsätter sig för det största lidandet.

Ibland vill man säga till Gud som det står i den gamla psaltarpsalmen: ”Varför har du övergivit mig?” Det är också Jesus ord på korset när han är övergiven av alla. Då delar Gud människans erfarenhet av att vara övergiven av Gud. Därför är människan inte ensam i övergivenheten. 

Korset avslöjar inte bara världens ondska, när den oskyldige avrättas. På korset avslöjas också den enda makt som är starkare än ondskan: Guds kärlek till syndare. ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus”, skriver Paulus i Andra Korinthierbrevet 5:19. Guds kärlek till syndare är inte en abstrakt idé. Den lever i Jesus, i hans kropp på korset, i honom som alltjämt blir vän med förlorade söner och döttrar och ger bort sitt liv till vem som helst: för dig utgiven.

Frälsning är befrielse från synd och död

Israels folks bekännelse till Gud som befriade dem ur Egypten fördjupas i Nya testamentet. Det blir en bekännelse till Gud som uppväckte Jesus från de döda. Det är inget avsteg från monoteismen, tron på en enda Gud. I stället är det en precisering av denna tro. Gud visar oss sitt innersta på korset när han försonar världen med sig själv och befriar oss från makter som förslavar oss, makter som är större än mänskliga förtryckare. Synden kan man inte trolla bort. Paulus säger: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Och döden, som vi inte heller rår på och som vi får en försmak av i varje motgång och sorg. 

Samvetet kan gnaga om saker man borde gjort och fel som man gjort sig skyldig till och inte kan reparera. Men Gud möter oss i skulden med sitt frikännande. Därför kan Paulus fråga: ”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla?”, Romarbrevet 8:33–34.

Alla får någon gång uppleva besvikelse och sorg. Alla ska dö. Men i döden och i allt som tär på livet dessförinnan möter Gud oss med sin makt att skapa. ”Varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” Romarbrevet 8:38-39.

Frälsning är befrielse till livet

Frälsning är befrielse till det liv som Gud ger varje dag och fyller med mening. Det kräver ingen ansträngning att vara frälst, att vara kristen. Du kan ha mycket att göra för att andra människor behöver dig och ditt arbete. Allt det gör du på Guds uppdrag. Men inget du gör syftar till att du ska bli kristen. Det är du, genom att du hör ihop med Kristus. Med Paulus ord: ”Är ni döpta in i Kristus Jesus har ni också iklätt er Kristus.”, Galaterbrevet 3:27.

Den som hör ihop med Kristus är varje dag rustad till motstånd mot den dagens missmod och frestelser. Den behöver inte lyckas med allt, ha framgång och få applåder. Den behöver inte bevisa sitt värde eller frälsa sig själv. Det är redan klart, för Kristus kommer i evan­geliets ord och i bröd och vin, för att driva ut oro och grämelse, utplåna skuld och skam och skapa tro.

Och när vi dör, så dör vi in till Gud. Då fullbordas frälsningen, när Gud skapar nytt liv. Det kan vi bara tala om i bilder. Bibeln ger bilder av gläd­je, vila och gemenskap i form av lovsång, sabbatsvila och festmåltid. Att alla människor blir frälsta och dör in till det­ta nya liv kan man knappast påstå med stöd i Bibeln. Men man kan be om det och hoppas på det. I bön och hopp kan vi sträcka oss ut över alla gränser och se fram mot vilan bortom tid och rum i Guds glädje.