Lycka

Text: Susanne Dahl, präst

Det finns lyckominnen lagrade i oss. Kattungen vi höll med barnets mjukhårda händer. Sommarlovens oändlighet och en besvarad förälskelse. Den första kyssen. Pirret, ruset och nuet så starkt att allt annat bleknar.

Vad är lycka? Hur känns den? Sällan himlastormande. Men det händer att lyckan drabbar oss – kanske i erfarenheten att bära och få ta emot ett barn, att få jobbet vi hoppats på eller efter en tid av oro få ett besked som lugnar. Ögonblick då livet vänder. Men de stora och avgörande händelserna är ganska få och den intensiva känslan av lycka alltid övergående. 

Det låter lite sorgligt och samtidigt skönt. Vi kan inte leva i ett paradistillstånd. Våra kroppar och vårt psyke orkar inte med att leva i den intensiteten. Vi måste landa. Och livet ser till att vi landar, ibland med en obönhörlig krasch, men ofta som en gradvis övergång in i en vardag.

Att försöka fånga lyckan

Vad är lycka? Den kan tyckas svårfångad – både som livskvalité och som begrepp. Inom lyckoforskningen beskrivs lycka utifrån två perspektiv. Det ena handlar om vår livstillfredsställelse – hur jag ser på livet i stort. Det andra är en mera känslomässig form av lycka som handlar om i vilken mån jag har positiva känslor som glädje och trygghet eller negativa känslor som skam och ilska i mitt dagliga liv. 

Varje år görs studier globalt genom FN:s Happiness Report och vi i Norden brukar hamna högt bland de länder vars befolkning bedömer sig som lyckliga. En förklaring är att vi lever i fungerande demokratier med en hög grad av frihet, trygghet och ett materiellt välstånd. Den individualism som också satt svenskarna på kartan spelar roll – att många av oss har stora möjligheter att själv forma våra livsmål och göra val som grundar sig i det vi värdesätter och drömmer om. Den andra sidan av myntet är att det kan bli ensamt och kravfyllt med ansvaret att lyckas med livet. 

Kan lyckan göra oss olyckliga?

Kan lycka bli till ett krav – att lyckas med lyckan? Räcker det inte att bara vara nöjd och trivas med livet? Eller är det kanske det som är lycka? Vår lycka, och våra förställningar om lycka, är nära sammanbunden med tidsanda, rådande kultur och samhälleliga ideal. Vilka bilder finns av det lyckade livet? Vad ger näring åt mina drömmar?

Våra drömmar får näring av det vi ser runt omkring oss, i det sociala flödet med statusuppdateringar som ofta visar livets goda stunder. Jag sitter med mitt eget liv och så smyger sig jämförandet in. Det kan väcka en känsla av missnöje. Andra har medan jag saknar och så viktar vi det egna livet utifrån en orimlig måttstock. Föreställningarna om vad vi behöver uppnå för att vara lyckliga eller snarare lyckade. Att ha ett arbete som är meningsfullt, intressant och som ger status. Att leva familjeliv och ha en god ekonomi som gör det möjligt att resa, att ha ett vackert hem. Att ha ett rikt socialt liv med vänner. Att ha råd att leva gott. Att vara frisk. Att ha en stark och vältränad kropp. Men ingen av oss har allt det.

Det är mänskligt och en god drivkraft i oss att söka efter det som ger välbefinnande och glädje. Att få känna oss levande. Vi drömmer om att livet ska vara fyllt av mening. Men i den strävan kan vi fara illa. Jakten på det goda livet kan bli till en stress. Fastän jag uppnått viktiga livsmål kan jag ändå drabbas av en tomhet.

Att inte försköna eller fly

Predikaren är en bok i Bibeln som förmedlar en krass livsinsikt: ”Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind.” Predikaren 1:14. Det kan låta uppgivet och cyniskt men här finns också något sant och avklätt som kan vara tröstande och märkligt nog befriande. En del av att vara människa är tomhet och det till synes meningslösa. Paradoxalt nog kan det uppstå ett lugn när vi tillåter också de negativa känslorna att finnas. Insikten om att det är som det är och jag inte behöver försköna eller fly. Livet är också tomhet och att vara människa innebär att jag också lever med brist och otillräcklighet. Det lyckliga livet utan motgångar och lidande finns inte.

Den brittiske filosofen John Stuart Mill menade att ”lycka uppnås bara genom att inte göra det till det direkta målet”, att lyckan i stället snarare bör ses som en bieffekt när man strävar efter andra saker. I stället för att fråga sig vad som ger lycka fråga: ”Hur kan jag bli till glädje för någon annan?” 

Att vara en del av något större

Lyckan i den kristna livstydningen går inte att begränsa enbart till mitt eget ve och väl. Grunden i det Jesus säger och gör handlar hela tiden om relation, om kärlek och ansvar. Såklart gentemot mig själv, men den kristna människosynen betonar hela tiden att mitt jag hör ihop med ett du. Ett du som är andra människor men också ett jag som blir till i relation till allt liv och i grunden till Gud själv.

Det kan låta krävande och stort. Men i det sättet att se finns också det som lyfter av oss bördan av att vi själva ska bära vårt eget liv och ansvara för vår egen lycka. Vi blir till som människor tillsammans med andra. Lycka kan vara något som kommer till oss, just som en bieffekt, när vi engagerar oss och ger av vår tid till det vi tycker är viktigt och värdefullt – att vara tränare i barnens fotbollsklubb, att engagera oss politiskt eller vara en del av ett sammanhang där vi tillsammans med andra söker efter ett mera hållbart sätt att leva, att finnas för någon annan och att själv våga be om hjälp.

För att sträva efter det goda behöver vi varandras stöd. Det jag inte klarar av på egen hand blir möjligt tillsammans med andra. Någon har sagt: ”När du inte orkar, orkar jag för dig och när du förlorat hoppet, hoppas jag för dig.”

Livets omvända logik

Just ordet lycka förekommer väldigt sällan i Bibeln. Det gör däremot andra ord som handlar om glädje, frid och salighet. En av de mera kända passagerna i Bibeln kallas för Bergspredikan och ses som en viktig del av det Jesus försökte visa på genom ord och handling. Det skulle kunna tolkas som en predikan om vägen till en djupare livstillfredsställelse. En berättelse som utmanar och som talar om livets omvända logik och paradoxer – att det är genom att ge som vi får, att mitt i sorgen kan glädjen gro, att i det lilla och till synes obetydliga bor livets storhet.

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Matteusevangeliet 5:4–7

I den kristna trons berättelser finns alla delar av ett mänskligt liv närvarande. Att sorgen och glädjen i livet är tätt förbundna. Att livet i perioder drabbar oss hårt genom sjukdom och förluster och att vi ibland befinner oss på en plats där lyckan tagits ifrån oss. Där livet ter sig stumt. Att gå trons väg innebär inte att jag skonas från livets svårigheter och smärta. Däremot är det berättelser om någon som går med oss genom livets ensamma och mörka platser. Ibland kan vi inte annat än att ge upp, ibland ger oss livet inget annat val. Och det paradoxala i att när vi släpper taget om oss själva, våra försök att klara av och prestera livet så kan det hända att livet kommer till oss.

Den enkla glädjen

Jag pratar med en vän och samtalet kommer att handla om lycka. Hon har levt med sjukdom under en längre tid och det har förändrat och begränsat livet i grunden. Jag som följt min vän vet att det har funnits dagar då orken tagit slut och hoppet varit skört. Nu är hon någon annanstans, inte frisk men tillfreds. En acceptans.

”Jag har en annan omsorg om mig själv nu”, säger hon, ”och jag uppskattar livet. Det kan låta banalt men det bottnar i en verklig insikt.” Min vän beskriver hur vardagen långsamt återvänder. ”Det mest självklara som att gå en promenad, träffa en vän eller lyssna på musik är lyckliga stunder.”

Kanske bor lyckan i insikten om livets begränsning? Kanske bor lyckan i insikten om att ingenting av det jag har är självklart? Det kan väcka en oro och rädsla för allt vi kan förlora, men det öppnar också upp för en tacksamhet. Livet och den tid jag får är i grunden en gåva.

Lycka som sinnesro

Lyckan är i en bemärkelse skör och flyktig. Men det finns lycka som mera liknar flodens stilla flöde, trädens djupa rötter ner i jorden. Lycka som ett lugn och ett fäste. Den är varken rus eller svindel. Men att vara vid liv och att ge rum för livet så som det är. Att andas och få ta emot och ge vidare. Att idag göra det vi kan – det som står i min makt att påverka. Och att öva oss i att släppa taget om det vi inte kan råda över i tillit till att det finns någon som bär.