Religionsteologi

Mötet med andra religiösa traditioner 

En teologisk fördjupning

För bara några generationer sedan var handskrivna brev som skickades över hav och land den enda möjligheten att kommunicera med andra delar av världen. Idag har vi digitala möten med dem som – bokstavligt talat – bor på andra sidan jordklotet. Vi kan se, lyssna till och lära av andra människor på ett sätt som mänskligheten aldrig kunnat göra tidigare. Det latinska ordet communicare betyder ”att göra gemensamt”. I vår tid kan vi mer än någonsin kommunicera, alltså göra något gemensamt, med människor som tillhör andra kulturer och andra religiösa traditioner än vår egen. 

De tekniska landvinningarna har gjort det möjligt att komma närmare varandra. Också vår tids migration ger ny kunskap om andra människors tro och liv. Vad betyder det för vår syn på kristen tro och andra religioner? Hur förhåller sig kristna till det faktum att det finns många olika uttryck för gudstillbedjan? Hur ser Svenska kyrkan på människors gudstro i andra religiösa traditioner än den egna? 

Religionsteologi – om relation till andra religioner

Religionsteologi kallas det forskningsområde som beskriver förhållningssätt till olika religiösa traditioner. 

Det finns olika sätt att förstå religiös mångfald. Teologen Alan Race har haft stort inflytande när det gäller att beskriva religionsteologiska modeller. Han menar att det finns tre huvudinriktningar: exklusiva, inklusiva och pluralistiska förhållningssätt till religiösa traditioner. Ibland kallas de kyrkocentrerade, Kristus-centrerade och gudscentrerade modeller.

Ett exklusivt förhållningssätt

Det exklusiva förhållningssättet sammanfattas ofta med en formulering av biskopen Cyprianus som levde cirka 200–258, nämligen extra ecclesiam nulla salus. Det betyder att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan och har historiskt ofta varit den katolska kyrkans uppfattning. Bland protestanter som inte betonar kyrkans betydelse lika starkt som exempelvis romerska katoliker kan en motsvarande princip formuleras extra Christum nulla salus som översätts ”utanför Kristus ingen frälsning”.

Enligt denna första modell vill Gud att det egentligen bara ska finnas en enda religion, nämligen den egna. Eftersom andra religiösa traditioner än den egna ses som bristfälliga eller till och med felaktiga måste kristendomen förr eller senare ta deras plats. Som belägg för den exklusiva positionen citeras ofta Jesus ord i Johannesevangeliet 14:6: ”Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” 

En teolog som förespråkade ett exklusivt förhållningssätt var protestanten Karl Barth (1886–1968). För honom var religion per definition ett negativt begrepp som står i motsats till den kristna uppenbarelsen. Religion är alltså det som hindrar oss att faktiskt uppfatta vad Gud vill säga oss, det som kallas Guds uppenbarelse. 

Barth formulerade sin teologi i skuggan av första världskriget. Han var kritisk till den liberala 1800-talsteologin som hade förkunnat kärleksbudet och alla människors syskonskap, men som inte hade lyckats hindra krigets destruktiva nationalism. Barth menade att teologin i stället skulle förmedla att Guds uppenbarelse är annorlunda och skild från det mänskliga. Barths dialektiska teologi beskriver alltså ett motsatsförhållande mellan religion och uppenbarelse. Religion är det som människan uttrycker om Gud genom sina bilder och sitt språk, medan uppenbarelsen är Guds sätt skapa en direkt relation till människan.  

En utmaning för den exklusiva positionen är förhållandet till judendomen.  Alla texter som ingår i en judisk bibel finns ju även i kristnas bibel. Var de som en gång nedtecknade dessa bibeltexter verkligen helt utan verklig gudskontakt?

Ett inklusivt förhållningssätt

Ett inklusivt förhållningssätt eftersträvar en balans mellan Guds universella kärlek som omfattar alla människor och det sätt vi kan kalla Guds särskilda uppenbarelse, det vill säga det sätt Gud visar sig i Jesus Kristus. Redan under kristendomens första århundraden frågade somliga varför Gud dröjde så länge med att sända Kristus. Ett svar som då gavs var att budskapet redan hade förmedlats, även om inte kristendomen som religion ännu fanns. Justinus Martyren som levde cirka 100–165 talade om logos spermatikos (”ett kringspritt ord”) som Gud hade planterat i människor och kulturer långt innan Jesus föddes. 

Den romersk-katolske teologen Karl Rahner (1904–1984) är troligen den som tydligast förknippas med en inklusiv religionsteologi. Han menade att de begrepp som är fundamentala i kristen teologi – som gudomlig kärlek och nåd – till sin natur är överflödande. Rahner drog därför slutsatsen att Guds nåd är verksam också i andra religiösa traditioner än den egna. Detta är inte bara en teoretisk möjlighet, utan även en verklighet. Gudstroende i olika religiösa traditioner skulle därför kunna kallas ”anonyma kristna”. Den inklusiva hållningens förespråkare betonar ofta att uttrycket extra ecclesiam nulla salus (att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan) ursprungligen riktades till dem som övervägde att lämna kyrkan. Fokus i den utsagan är alltså inte andra religiösa gemenskaper utan primärt den egna gruppen. 

Ett inklusivt förhållningssätt är också förknippat med den uppfattning som den romersk-katolska kyrkan kom fram till vid Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Konciliet slog fast att det finns en gudomlig uppenbarelse, alltså en relation mellan Gud och människan, också i andra religioner. Frälsning, det vill säga räddning för människan, sker genom kyrkan. Ett bibelord som kan sägas beskriva det inklusiva förhållningssättet är Malaki 1:11: 

”Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken, säger Herren Sebaot.”

Ett pluralistiskt förhållningssätt

Att vara gudstroende innebär inte att vi kan gripa Gud, utan i stället att vara gripen av något och att vara buren av någon. Tro handlar alltså mer om förundran än om förvissning. Pluralister förespråkar därför en sann ömsesidighet i det interreligiösa samtalet, där alla är öppna för att lära sig mer om såväl den andre som sig själva. Det ligger i sakens natur, säger de, att dialog måste vara ömsesidig, annars är den bara förklädd monolog. Teologen John Hick (1922–2012) var en förespråkare av ett pluralistiskt förhållningssätt. Många pluralister betonar vikten av begreppet Guds rike, som är centralt i Jesus undervisning. Om Jesus var gudsrikescentrerad – bör inte även kyrkan vara det? 

Folk och grupper har sina genuina och egna traditioner. Ett bibelord som beskriver det pluralistiska förhållningssättet till andra traditioners berättelser är Amos 9:7:  

”Skulle ni vara förmer än nubierna för mig, ni israeliter? säger Herren. Jag förde Israel ut ur Egypten, men också filisteerna från Kaftor och arameerna från Kir.”

Vi ser att Bibelns Gud inte bara bryr sig om israeliterna, utan också om andra folk och religioner. 

Svenska kyrkans förhållningssätt

Denna genomgång visar att det finns inte bara en religiös mångfald i vår värld. Det finns också en kristen mångfald av tolkningar av denna religiösa mångfald. Var står då Svenska kyrkan i frågan om religionsmöten?

Svenska kyrkan rymmer en religionsteologisk bredd. Ingen enskild ståndpunkt kan sägas ensam företräda Svenska kyrkans hållning, men några citat belyser ungefär var i det religionsteologiska landskapet Svenska kyrkan befinner sig. 

I De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext framhåller Svenska kyrkans biskopar vikten av ett konstruktivt förhållningssätt till andra religioner. De skriver att Svenska kyrkans religionsteologi ”både ska ge uttryck för genuin nyfikenhet och uppskattning av goda värden i andra religioner och för det omistliga i vår egen tro”. Denna dubbelhet fångas också i skriften Sann mot sig själv – öppen mot andra. Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan. I förordet skriver ärkebiskop Antje Jackelén att ”god religionsteologi och goda möten mellan människor av olika tro minskar rädslan för det främmande. De stärker kärleken till Gud, medmänniskan och hela skapelsen”. 

Dokumentet Guds vägar, som antogs av kyrkomötet 2001, behandlar huvudsakligen mötet med den judiska traditionen, men också allmän religionsteologi. Tydligast sker det i detta avsnitt: 

”Djupast sett rymmer alla religioner något hemlighetsfullt, vars innersta väsen ingen kan utröna. Kanske är insikten om detta viktigare för all dialog än ambitionen att söka klarlägga vari skillnader och likheter mellan de olika trostraditioner består. När stoltheten över den egna traditionen kombineras med ödmjukhet inför både det egna och andras arv, kan ett verkligt samtal börja.”

Stolthet och ödmjukhet blir alltså nyckelord i kristendomens möte med olika religioner.