Tolka och använda Bibeln

Bibeltolkning

En teologisk fördjupning

I Bibeln möter vi ett myller av berättelser, personer och miljöer. Här finns texter som läsaren direkt förstår och känner sig drabbad av. Men Bibeln innehåller också sådant som är svårt att förstå eller acceptera, både vad gäller världsbild och värderingar.  

När Bibeln används görs alltid urval och tolkningar. Frågan är inte om vi tolkar, utan hur vi tolkar. Det sker i olika sammanhang, till exempel  i gudstjänsten, när vi läser enskilt eller när Bibeln inspirerar till nya verk. För att förstå Bibeln är det bra att känna till de historiska sammanhangen där texterna skrevs och vad de betydde där och då. Men kunskap om Bibelns ursprung är inte tillräckligt. Vi behöver också reflektera över hur Bibelns texter har uppfattats och använts genom hela den kristna historien. Det blir också en hjälp för att förstå vad Bibeln kan säga idag. I kyrkans tradition finns tolkningsnycklar som hjälper oss att se mönster och att urskilja vad som är viktigt och mindre viktigt. 

Det som var självklart då är inte självklart nu

Föreställningar och värderingar i Bibelns ursprungsmiljö skiljer sig ofta från vår tids uppfattningar. Det innebär att sådant som var uppseendeväckande för berättelsernas första åhörare kan verka självklart idag. Men också det motsatta: det som var naturligt då, kan verka anmärkningsvärt idag. Här är kunskap om Bibelns ursprungsmiljö viktig för att tolka texterna på ett rimligt sätt.  

Ett exempel finns i liknelsen om den barmhärtige samariern, Lukasevangeliet 10:25–37. Samarierna var ett grannfolk som judarna föraktade. I liknelsen beskriver Jesus just en samarier som en förebild i medmänsklighet, vilket måste ha fått de första åhörarna att höja på ögonbrynen. Men med tiden har namnet på denna nedvärderade folkgrupp – en samarier eller samarit, som det hette i tidigare översättningar – blivit ett positivt ord. Uttrycket ”en barmhärtig samarit” har kommit att beteckna en särskilt god människa. Samma värdering som återkommer i det gamla svenska ordet ”hemsamarit”.  

Att hantera Bibelns världsbilder

Hur hanterar vi sådana texter eller textställen som motsäger det vi vet om världen? Naturvetenskapen beskriver ett universum som under miljarder år utvecklats till sin nutida komplexitet. Den som börjar läsa Bibeln från första sidan hittar en berättelse om sex skapelsedagar då Gud frambringar allt för att sedan vila på den sjunde dagen. Det betyder inte att naturvetenskapen hävdar att Bibeln har fel eller att Bibeln hävdar att naturvetenskapen har fel. Snarare handlar det om att Bibeln uttrycker något annat än naturvetenskapen: förundran, fascination och tacksamhet inför Guds verk. Bibeln beskriver människans plats i och ansvar för skapelsen. Vi kan säga att det handlar om olika perspektiv på en och samma verklighet. 

Det faktum att Gamla testamentets innehåller flera skapelseberättelser visar att Bibeln inte ska uppfattas som en historiebok, Första Mosebok 1:1–2:3 och Första Mosebok 2:4–2:24. Poängen med skapelseberättelserna är inte att återge ett historiskt förlopp, utan mer att skildra Guds vilja och handlande som det tar sig uttryck i skapelsen och historien. Det gäller även Nya testamentet, som inte ska läsas som ett reportage om Jesus. Snarare ska berättelserna om under och andra märkliga händelser läsas som vittnesbörd om Jesus Kristus – hur han var och vem han var. Nya testamentets texter ger oss de tidiga kristnas trosupplevelse av Jesus Kristus som Guds son.   

Bibelns berättelser om under belyser behovet av tolkning på ett särskilt sätt. Texterna kan vara svåra att ta till sig eftersom de går emot en naturvetenskapligt formad världsbild. Hav brukar inte dela sig så att man kan gå torrskodd mellan väggar av vatten, så som det berättas i Andra Mosebok 14:21-31. Människor brukar inte kunna gå på vatten, så som det berättas att Jesus gjorde i Markusevangeliet 6:45–52.

Här kan man se att Bibelns texter ibland bygger på en vedertagen berättarteknik. I Nya testamentets omvärld var det inte ovanligt att berätta om under eller undergörare när man ville beskriva något extraordinärt. Det blev ett skrivsätt som evangeliernas författare använde sig av. Varför? Vad ville de uppnå med dessa framställningssätt? Ibland blir svaret att den tidens människor inte visste bättre och skrev utifrån vad de trodde kunde ske, alltså mot naturens lagar. Men snarare handlar det om att Nya testamentets författare ville komma åt det speciella i händelsen, det gudomliga ingripandet eller peka på Gud själv. 

Att hantera texter om förtryck och våld

Både Gamla testamentet och Nya testamentet innehåller texter som på olika sätt beskriver våld. Syftet med dessa texter är inte att skildra mänskliga förebilder, utan att få oss att reflektera över maktförhållanden mellan människor och mellan människan och Gud. Domarbokens berättelse om mannen som låter främmande män våldta sin hustru och därefter dödar och styckar henne är ett av flera exempel, Domarboken kapitel 19. Här behöver man tänka på flera sätt samtidigt. Å ena sidan behöver vi låta texten utmana oss och ställa frågor om makt och ansvar idag. Å andra sidan är det viktigt att inte förklara bort eller väja för deras brutala innehåll och för de konsekvenser de fått genom historien. Tvärtom måste vi vara tydliga med att våld och sexuellt våld är oförenligt med kristen tro. Det är särskilt angeläget eftersom underordning, tystnad och lydnad genom historien har kunnat legitimeras utifrån en naiv läsning av det vi kallar svåra bibeltexter. Det gäller kvinnor, men inte bara kvinnor. Också exploatering, rasism, slaveri och förtryck av HBTQI-personer har genom historien motiverats – och motiveras – av en okritisk bibelläsning. 

Jesus Kristus som Skriftens kärna och stjärna

Bibeln består av 66 böcker plus 11 apokryfiska texter, sammanlagt 77 böcker, och är därmed inte en enda bok med tydlig början och tydligt slut. Snarare kan Bibeln ses som en antologi eller ett bibliotek av böcker med olika form och karaktär. I denna mångfald ser kristna samtidigt en linje eller ett sammanhållet budskap, både i historien och i den enskilda människans liv. Det handlar om hur Gud skapar och bevarar världen och om frälsningen genom Jesus Kristus. I denna frälsningshistoria spelar det judiska folket och den judiska religionen en särskild roll.

Läs mer om dialogen mellan kristen tro och judisk tradition.    

För att urskilja Bibelns centrala budskap eller poänger kan vi behöva tolkningsverktyg. Så har det varit genom kyrkans hela historia. På 200-talet byggde kyrkofadern Origenes vidare på en tradition från judendomen och den grekiska antiken och som antyds redan hos Paulus. Texter behöver tolkas allegoriskt för att man ska förstå deras andliga budskap. Med det menas att vi behöver läsa texterna bildligt och inte alltid bokstavligt. 

Kyrkofädernas allegoriska läsning fortsatte under medeltiden. På 1500-talet beskrev Martin Luther en princip för tolkning med Jesus Kristus som ”Skriftens kärna och stjärna”. Luther menade att kärnan i Nya testamentet är budskapet om hur Jesus befriar och upprättar människorna. Samtidigt menade Luther att Jesus Kristus som en stjärna kastar ljus över Bibeln i sin helhet. Det gör att vissa bibelställen i Gamla testamentet bli lika viktiga som berättelserna om Jesus. De visar hur Gud befriat och upprättat också före Jesus. Luthers tolkningsnyckel utgår från det som väcker vårt hopp om befrielse och upprättelse. Det kan ge mening åt texter som kan verka svåra. Tolkningsnyckeln hjälper oss också att gå förbi och välja bort sådant som inte här och nu pekar på Jesus.

I luthersk tradition har frälsning ofta beskrivits med ord som förlåtelse och skuld, framför allt i aposteln Paulus texter. Men Bibeln har fler sätt att beskriva hur Gud frälser – befriar och upprättar människan. Ett finns i Lukasevangeliets kapitel 4:16–19, som berättar om hur Jesus undervisar i Nasarets synagoga. Där talar Jesus om ”befrielse för de fångna och syn för de blinda”. Ytterligare ett sätt att beskriva Guds handlande är liv i stället för död som förekommer framför allt i Johannesevangeliet, till exempel Johannesevangeliet 3:16 och 5:24. På olika sätt uttrycker dessa formuleringar en och samma tanke om att Gud befriar och upprättar människan. 

Martin Luthers princip kan vara en hjälp för att se vad som är centralt och perifert i bibeltexterna. Samtidigt riskerar hans tolkningsnyckel att leda till antijudiska läsningar av Bibeln. Man hamnar lätt i det som kallas ersättningsteologi, alltså att den kristna trons budskap om Jesus Kristus ersätter och därmed förminskar judisk tro. För den som tänker så har Gamla testamentet inget egenvärde, utan betraktas som en ren upptakt till den fulländning som kristen tro innebär. Den synen tar Svenska kyrkan starkt avstånd från. Bibeln är en helhet. Gamla och Nya testamentet hänger ihop.