Tröst kommer med närvaron – av Gud och andra människor

Text: Thomas Jarvid, präst

”Vårt behov av tröst är omättligt”, skrev författaren Stig Dagerman. Jag tror att Stig Dagerman har helt rätt. Tröst är något alldeles avgörande för oss människor. 

Vi kan lida på så många olika sätt och behöva tröst. Sorg, ensamhet eller smärta är väldigt olika saker att lida av, men de har det gemensamt att vi behöver tröst.  

Ibland behöver vi ge tröst

Vi kan också vara i situationer där vi själva är de som ska ge tröst åt andra. Det är svårt att trösta, för det är otydligt vad man egentligen ska göra. Vi kan ju sällan ta bort orsaken till sorgen.  

Ett barn som är ledset kanske vi kan trösta genom att lösa situationen åt det, men med vuxna är det sällan så. Det som har hänt har hänt.  

Den hjälplöshet som vi hamnar i när vi möter en människa i behov av tröst gör ofta att vi undviker hela situationen. Det är inte alls konstigt att det blir så. Men det är också tragiskt, eftersom det kanske inte är så svårt att möta en annan människa. 

När vi försöker trösta med ord är det också svårt. Det hjälper sällan att säga något överslätande, som att ”det går över” eller ”sån’t är livet”. Däremot hjälper det att vara där. 

En annan människas närvaro ger tröst

För vad är det egentligen en tröstande förälder eller vän gör? Föräldern tar upp det lilla barnet i famnen, försöker förstå vad som har hänt och finns med i smärtan. Det är den närvaron som egentligen är själva trösten. Det finns något oerhört tröstande i att få dela sin smärta med en vän, även om den vännen samtidigt känner sig förtvivlat otillräcklig.  

Vårt behov av tröst hänger samman med vår ensamhet. Den som sörjer eller lider känner sig också ensam. I Bibelns början står det om Hagar som är slav hos Abraham och ska föda ett barn åt honom. Abrahams hustru Sara blir svartsjuk och ser till att Hagar drivs ut i öknen.  

I denna omöjliga situation möter Hagar Herrens ängel som lovar henne att Gud känner hennes situation och att det ska gå väl för hennes ättlingar. Hagar yttrar då några fantastiska ord. I Första Mosebok 16:13 står det: 

”Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?”

Det hon säger kan tolkas som att hon är förvånad över att hon har överlevt ett möte med Gud själv. Det går också att läsa det som att det är just eftersom hon mött Gud, och blivit sedd av Gud, som hon kan fortsätta leva i sin svåra situation. 

Det här leder oss in på vad den kristna tron kan lära oss om tröst. Det första är, som vi nu förstår, att vi människor behöver varandra. Vi behöver bli sedda för att leva. Vi behöver nära relationer, vi behöver vänner och vi behöver ett större sammanhang att ingå i.  

Allt det är grunden till hur Bibeln beskriver mänskliga relationer och även till att vi tillsammans utgör en kropp med många delar. Ingen kan vara kristen på egen hand, vi är kristna tillsammans med andra, som delar i en församling.

Gud kommer till oss som en tröstare

Men också Gud beskrivs som någon som tröstar. Som vi sett är det så redan i Bibeln. Som kristna menar vi också att det är i Jesus Kristus som vi på ett särskilt sätt ser hurdan Gud är.

Jesus är Gud som blivit människa och delat allt med oss. Gud håller sig inte på avstånd, utan kommer till oss för att hjälpa oss. Som en tröstare (och för den delen en frälsare) gör. I Lukasevangeliet 2:25 får vi lära oss att judarna som väntade på Messias kallade denne just ”Israels tröst”.

Efter uppståndelsen säger Jesus till lärjungarna att han ska sända den heliga Anden till dem som en hjälpare och tröstare. Enkelt sagt kan man säga att den heliga Anden är Guds osynliga kraft som verkar bland oss. Gud lovar oss att han alltid är med oss och att vi på det sättet aldrig heller är helt ensamma.  

Det kan vara en tröstande tanke i sig, men framförallt öppnar det för att vi kan få erfara tröst genom att vända oss till Gud med allt det vi lider av. Detta är helt enkelt bön. 

Det katolska helgonet Ignatius av Loyola (som levde ungefär samtidigt som  Martin Luther) gjorde till en vana att varje kväll gå igenom vad som hänt under dagen. Han konstaterade vad som gjort honom förtvivlad och nedbruten och vad som gjort att han fyllts av glädje och livsmod. Det senare kallade han helt enkelt för ”tröst” och menade att det var Gud som låg bakom de till synes enkla händelserna. Sedan tackade han Gud för att han hade fått upp ögonen för hur Gud var verksam i hans liv även denna dag. 

Det sättet att tänka visar också att tröst är motsatsen till många olika saker. Till förtvivlan, ensamhet, psykiskt och fysiskt lidande, meningslöshet och hopplöshet.  

Vi kan ge vidare den tröst vi får från Gud 

Denna text började med ett citat av Stig Dagerman om att vårt behov av tröst är omättligt. Det kristna svaret på det är att trösten kommer ur en outtömlig källa, från vår tröstande Gud. 

Till slut några ord som Paulus en gång skrev om Gud i sitt brev till församlingen i Korinth, Andra Korinthierbrevet 1:4:

”Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.”

Gud är tröstaren och vi får också bli tröstare åt varandra.