För mig är det stor skillnad på ”ursäkta” och ”förlåt”. Bakom ursäkta finns det alltid ett skäl. ”ursäkta, att jag kommer försent” t ex följs ofta av en förklaring, ett skäl till varför jag inte lyckats hålla tiden. Eller ”ursäkta, kan jag få komma förbi”, beror ofta på att jag tycker att jag har ett skäl att gå förbi människor i en kö eller ett rum, skälet, som är tydligt för mig, kan vara en uppgift jag har att sköta och inte kan ta mig fram någon annanstans inom rimligt avstånd.
Men ”förlåt”….är så starkt att det kan ändra på konsekvenserna av mitt handlande. Ett ärligt menat och godtaget ”förlåt” kan ändra hela min framtid om jag gjort något riktigt dumt.
Det finns exempel på människor som kunnat förlåta mördaren till ett barn/syskon/partner/förälder. Kan det bli större?
Det finns fler exempel i Desmond och Mpho Totos bok, Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Läs den! Finns att låna i församlingshemmet och på biblioteket.
I Sydafrika tillsatte man en sanningskommission för att komma till rätta med alla övergrepp, allt våld och förnedring som den svarta befolkningen utsatts för under många decennier av de vita makthavarna. Allt kunde och skulle inte bestraffas, men allt skulle förlåtas. Ett mäktigt åtagande.
På radio, för många år sedan hörde jag en man (jag har ingen aning om vem han var eller vilket program jag lyssnade till). Han talade om ordet förlåt och sa: ordet förlåt, om det används med en lite annorlunda betoning (man trycker mer på –låt, prova uttala ordet som förlååt så kanske du hör vad han/jag menar). Och får genast ett, kanske gammaldags ord för ett förhänge, ett draperi, en ridå där man kan gömma saker bakom.
Och är det inte på det viset? Sanningen, själva händelsen som kan/ska/bör förlåtas finns där hela tiden, den går inte att förändra. Det som är gjort är gjort. Nu väntar bara konsekvenserna. Men ett förlåt kan dra för draperiet och låta det som skett finnas där bakom. Sanningen finns där, men konsekvenserna blir annorlunda.
Det gäller också för oss att kunna förlåta oss själva allt emellanåt. Det kan vara ännu svårare. Det finns mycket som jag behöver be om förlåtelse för, kanske har jag väntat så länge så den jag skadat har hunnit bli gammal och till och med avlidit utan att få veta att jag verkligen ångrar mig från djupet av mitt hjärta. Då har jag bara mig själv att gå till och dessutom måste jag förlåta att jag varit så senfärdig att jag inte fått reda ut vad som borde sagts tidigare.
Ett bra skäl att gå till gudstjänsten på söndagarna är att få höra att jag är förlåten för de synder jag gjort under veckan. Det gör mig lite lättare om hjärtat när jag tänker igenom vad jag sagt och gjort och därmed kanske också kommer ihåg att inte göra om samma dumheter igen. Också det lättare sagt än gjort.
Gud offrade sin son för att vi ska bli förlåtna för våra synder. Stort, mycket stort.
Ordet ”förlåt” är ett stort och mäktigt ord.
Det kan också låta lite konstigt att vilja undvika ordet ”förlåt”, att inte slösa med det i onödan. Det tar faktiskt inte slut för att det används. Nej, det gör det inte men det kan förlora betydelse. Ordet kan bli ”utnött” om det används i tid och otid, där dess verkliga tyngd och kraft inte behövs. Då kanske det är bättre att använda det lite svagare ”ursäkta” istället.
Ja, vem är jag att bedöma?
Kanske kan jag få veta mer om förlåtelse i höstens bibelstudier och andra samtalsämnen i församlingshemmet på tisdagskvällarna efter en tallrik men god soppa och trivsamt samkväm. Alphakvällarna är mycket värdefulla vad gäller kunskap och förståelse för livet och dess stora frågor.
Berit Wickenberg