Båstad kyrka

Kungens beslut
Under 1450-talet rådde febril verksamhet
i Båstad. Tidigare hade ett fåtal enkla fiskarstugor
hukat sig på sluttningen ner mot
stranden, men nu reste sig det ena huset
efter det andra. Övre gatan (Köpmansgatan)
och Nedre gatan (Agardhsgatan)
myllrade av människor: bönder, sjöfolk,
hantverkare, köpmän och lycksökare. Husen
var mestadels enkla, låga, lerklinade
korsvirkeshus med halmtak. Häst- och
oxdragna vagnar, lastade med sten, tegel
och virke, lämnade djupa spår efter sig på
väg mot sitt mål – torget. Här fanns en
brunn där både folk och få kunde släcka
törsten. Troligen föredrog dock de förra
den nyuppförda krogen, samlingsplatsen
för männen, flertalet hitflyttade från olika
håll. Här vid torgets västra sida pågick
traktens genom tiderna största bygge, en
kyrka helgad åt den heliga Jungfrun.
Stor och fin skulle helgedomen bli, en
minikatedral rentav. Kong Christian själv
(Skåne var danskt på den tiden) hade ju
köpt in platsen som skulle bli en utskeppningshamn.
Namnet Botztaede betyder
just båtställe (på Bjäremål Bau´sta). För
att kringgå Hansan, Östersjöområdets
mäktiga handelsorganisation, skulle man
härifrån skeppa ut timmer, tegel och andra
varor till det kungliga slottsbygget i
Köpenhamn. Den 28 december 1450, på
menlösa barns dag, hade ett köpebrev
undertecknats, där kung Christian I blev
ägare till marken belägen mellan som det
uttrycks i köpekontraktet Bokkebek i väster
och Hyldesbek i öster.
Minikatedral
Redan ett decennium senare, ca 1460, var
första etappen med mittskeppet och sidoskeppen
klar. Flera donationer bidrog
till att göra det väldiga byggnadsprojektet
möjligt. Omkring 1480 hade kyrkan
utökats med koret, koromgången och
vapenhuset. I vapenhuset, dagens sakristia,
fanns huvudingången till kyrkan.
Valven i mittskeppet slogs 13 m höga och
försågs med stjärnvalv, medan sidoskeppens
korsvalv blev nästan 5 m höga. De
ursprungliga fönstren var mycket mindre
än i dag. Konturen av dem kan bland annat
skönjas lite till vänster om den lilla porten
i koromgången. De nuvarande fönstren
togs upp på 1700-talet.
Kring år 1500 stod tornet färdigt, byggt i
handslaget tegel och lagt i munkförband.
Hålen i väggarna är så kallade bomhål, minnet
av byggnadsställningarna som medeltidens
kyrkobyggare begagnade sig av.
Tornet är krönt med trappstegsgavlar, ett
omtyckt stilelement under medeltiden.
Orostider
Långt tillbaka i tiden var kyrkan länge
kanske den enda byggnaden av sten i en
socken. Det var dit människorna sökte sig
under orostider. Via luckor kunde man i
regel ta sig upp på kyrkvinden som nyttjades
både för försvar och förvar. Så var
det säkert i Båstad också, inte minst under
snapphanetidens segslitna kamp om
herraväldet över Skåne. Den lilla luckan
på nedre norra väggen kan ha använts för
förvaring av stadens och kyrkans dyrbarheter.
Mariakyrkan skadades så illa i samband
med de skånska krigen att prosten
Samuel Lunnaeus i slutet av 1600-talet
beklagade sig över att det regnade in i
koret. År 1788, då Sverige var i krig med
Ryssland, härjade ryska fartyg i farvattnen
kring Skåne. I augusti 1788 besköt ett
ryskt fartyg Båstad, men drevs på flykten
efter oväntat hårt motstånd från land.
Det säg att kyrktornet träffades av en
rysk kanonkula och att stenen som syns
på tornets norrsida murats in på platsen
som skadades under beskjutningen.

Rundvandring

Huvudingången och vapenhuset finns
i tornet. Det vackra teglet ger Mariakyrkans
vapenhus en speciell karaktär.
Blinderingar, tegelomfattningar och en
färgskala som sträcker sig från traditionellt
tegelrött till svart får ögat att dröja
sig kvar extra länge. De blinderade nischerna
på norra och södra murarna lär
tidigare varit öppna och bildat en arkad
under tornet. I vapenhuset till vänster
står Jürgen Agardhs gravsten, hitflyttad
från kyrkogården.
Uppe på vapenhusets läktare återfinns
en verklig klenod i form av kyrkans orgel
från 1792 (disp: 11 stämmor, 1 manual och
bihangspedal). Orgeln är byggd av Jonas
Ekengren, sadelmakare från Stockholm,
som även byggt orgeln i Seglora kyrka
på Skansen. Orgeln skänktes av handlaren
Jürgen Agardh, en centralgestalt
i 1700-talets Båstad. Då och då ljuder
1700-talsorgeln vid konserter i vapenhuset
och organisten kan framföra musik
från tiden. Precis som på 1700-talet måste
en orgeltrampare vara behjälplig, för
att det ska gå att spela på orgeln.
Kyrkorummet, med drag av minikatedral,
för tankarna till andra stadskyrkor från
den här tiden. Även Båstad hade redan på
1460-talet stadsrättigheter, så det mäktiga
kyrkobygget stämmer väl överens med
Båstads nyvunna ställning som stad. Det
frikostiga ljusinsläppet från koromgången
och sidoskeppens fönster bildar en stämningsfull
kontrast till de dunklare partierna
under mittskeppets höga valv. I koret
står en medeltida dopfunt i granit, kanske
till och med äldre än kyrkan. På sidan
finns runinskriptionen Per Knutson. Vem
var han, vars namn är hugget i sten i Mariakyrkan i Båstad?
Ingen vet, men namnet lever vidare, sekel efter sekel. Nischen
ovanför dopfunten är platsen för ytterligare
en klenod, träskulpturen av Maria
och barnet. Skulpturen anses vara från
omkring 1460, då Båstads kyrka stod klar
och tillägnades jungfru Maria.

Ett medeltida krucifix är insatt på altartavlan
från 1775 med motiv från Golgata
och Jerusalem. Längst upp till vänster
och höger i altaruppsatsen har de kungliga
namnchiffren, t.v. kung Gustav III och
t.h. drottning Sofia Magdalena, infogats i
var sin ängel. Mitt emellan syns gudssymbolen,
triangeln, i ett moln av strålglans.
Basunängeln har sannolikt svävat i Mariakyrkans kor sedan sent 1700-tal
Basunängeln
är ordets budbärare, men ses
även som en symbol för uppståndelsens
basun på den yttersta dagen.
Två mäktiga malmstakar från 1669 pryder
altaret. På högtidsdagar byts de ut
mot en sjuarmad mässingsstake. Kormattan
är designad av textilkonstnären
Märta Måås-Fjetterström för Mariakyrkan
och tillverkad i ateljén här i Båstad.
Den diskreta signaturen MMF visar att
mattan vävts under Märta Måås-Fjetterströms
levnad. Skeppet i mattan kan dels
symbolisera Kyrkans skepp, dels Båstad,
som ju har ett skepp i sitt vapen. Trefaldighetstidens
antependium är också vävt
av Märta Måås-Fjetterströms ateljé.
Nummertavlorna i koret dateras till
1700-talets mitt, troligen tillverkade av
klockaren Tue Falk från Halland. Predikstolen
i vitt och guld är från 1836 och
prydd med symboler: lagens tavlor, en
nattvardskalk m.m. Mot väggen syns ett
imiterat draperi i trä. Predikstolens timglas
från 1791 har fyra glas som skulle vändas
under predikan. Varje glas tar drygt 20 minuter
för att rinna ut!
Ljuskronorna är från 1600-talet, liksom
ljusarmarna på väggarna.
Bänkarna är från 1780, samtida med altarringen.
Längst bak i kyrkan på orgelläktaren finns
huvudorgeln från 1972, byggd av Mårtenssons
orgelbyggeri i Lund (disp: 26
stämmor fördelade på 2 manualer och pedal).
Orgelfasaden tillhör 1700-talsorgeln
som nu är placerad i vapenhuset.
När sakristian öppnar sin imponerande
port för allmänheten kan man passa på
att beundra takvalvets kalkmålningar
med de fyra evangelistsymbolerna: Matteus
(ängeln), Markus (lejonet), Lukas (oxen och Johannes (örnen). I östra väggen
finns ett etsat glasfönster från 1944
av konstnären Simon Gate. Motivet är de
tre vise männen. Den stora tavlan, odaterad
och av okänd konstnär, föreställer
den helige Sebastians martyrium. I hörnet
står en snidad dopfunt från 1791 med
ett mässingsfat tillverkat i Nürnberg på
1500-talet, troligen ett krigsbyte skänkt
till kyrkan 1662. I sakristian återfinns
också en calvariegrupp av valnöt från
1700-talet, skänkt till kyrkan p 1940-talet
av en sydtysk luthersk församling.
I södra sidoskeppet hänger ett epitafium,
det enda i Mariakyrkan, över den tidigare
nämnde prosten Samuel Lunnaeus,
död 1708. På den nedersta södra pelaren
mitt emot epitafiet finns en kalkmålning
som föreställer den lidande Kristus, vars
blod samlas i två skålar, en bild av nattvarden.
Längre upp i södra sidoskeppet syns
ett genomstunget hjärta i ett valv samt
en del andra fragment av utsmyckningar.
I golvet finns en gravhäll över Jans Laurissen
Lecche, död 1651. Bredvid den lilla
södra porten står en gravsten från 1694.
I koromgången står Mariakyrkans senaste
orgel. Den kommer från S:t Laurentii
kapell på Lunds Stiftsgård som förr låg i Båstad.
Orgeln skänktes till församlingen
av stiftet 1996 och är om- och tillbyggd
av Mårtenssons Orgelfabrik i Lund,
bland annat för skänkta medel. Samtidigt
fick orgeln nytt orgelhus, ny fasad samt
fjärrspelbord. Den invigdes i sitt nya skick
1999 (disp: 9 stämmor, fördelade på 2 manualer och pedal).
I koromgången står en klockarebänk, tidigare placerad i Mariakyrkans kor.
Från bänken med årtalet 1596 ledde klockaren
sången före orglarnas tid. Nära klockarebänken
finns ett av de så kallade skvallerhålen,
det vill säga ett ventilationshål,
omgivet av ett groteskt ansikte.
Norra sidoskeppet innehåller Mariakyrkans
största samling av kalkmålningar. De
återupptäcktes i slutet av 1930-talet efter
att ha varit överkalkade i århundraden.
På ytterväggen dras blickarna till den grymma framställningen av den
helige Erasmus martyrium. Intill honom står plågoanden
som håller på att vinda ut hans tarmar. Erasmus, sjöfararnas skyddshelgon,
led enligt legenden martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse av kristna.
På en pelare t.v. kan betraktaren ana bilden av
den helige Mikaels själavägning på den yttersta dagen.

Det näst översta valvet i norra sidoskeppet är fyllt med kyrkans finaste kalkmålningar. Här framställs Marie bebådelse med ärkeängeln Gabriel i en valvkappa och den knäböjande Maria i nästa. Det ömsinta mötet mellan Maria och Elisabet skildras också, liksom herdarnas änglasyn i Betlehem. Fragment efter ytterligare målningar har påträffats. Ansgarskapellet är placerat längst bak i
kyrkan. Ett enkelt träaltare från 1998 och en ljusbärare vill skapa andakt och stämning. Här finns biblar på en rad språk utlagda.
Göran Hassbys skulptur Se din moder har fått sin plats kapellet. Ett gammalt
golvur, skänkt julafton 1802 av urmakare Mårtenson – ”fouteralet” skänkt av
smeden Nordström - påminner om tidens flykt mot evigheten. På väggen finns en
minnestavla över två små barn som avled 1602.
En ackompanjemangsorgel byggd av Frobenius i Köpenhamn i slutet av
1930-talet (disp: 2 stämmor, 1 manual och bihangspedal) stöder sången vid andakter i Ansgarskapellet. Vid kapellet står kyrkans fattigstock från 1667.
”Till förskräckelse för alla onda andar”
Det hänger tre klockor i Mariakyrkans torn:
Lillklockan från 1613 bär inskriptionen
”IOCHUMB ELLES HADT MICH GEGOSSEN”
(Jochum Elles har gjutit mig).
Mellanklockan är gjuten av Jens Jenssen
i Halmstad 1635 och pryds av reliefer från
Jesu liv m.m. Texten lyder i översättning ”I
världen trångmål, i graven ro, i himlen seger”
samt ”Må min röst bli till förskräckelse för alla onda andar”.
Storklockan skänktes av Ludvig och Valborg Nobel 1927 och bär inskriptionen:
Släkten som födas, verka och försvinna
här mellan åsen och havets famn,
o, må de stanna, lyssna och besinna
när mina toner deras öron hinna,
att Herren dem kallar frälsning att vinna,
sällhet och nåd i hans heliga namn.”