Så småningom blev det vanligt att allmogen och stormän runt om i Sverige skänkte prästgård och mark till kyrkan. Det var åkrar och ängar för att kunna odla och hålla boskap, och skog för jakt och ved. Avkastningen från prästgårdens ägor utgjorde prästfamiljens försörjning. Detta förklarar namnet på tillgångarna – prästlönetillgångarna.
Så småningom hade kyrkan blivit ägare av stora egendomar. Biskopar, domkyrkor och kloster blev med tiden så stora markägare att kungamakten kände sig hotad. År 1527, när Gustav Vasa regerade, uppstod en marktvist mellan kyrka och stat. Det ledde till att kungen drog in nästan all kyrklig egendom och kvar blev i stort sett bara en fastighet per sockenpräst. Marken som tagits i beslag skänktes till kungens trogna undersåtar. Senare fick kyrkan tillbaka dispositionsrätten till stora delar av marken från staten.
När kyrka och stat skiljdes åt år 2000 beslutades att prästtillgångarna skulle fortsätta att förvaltas av kyrkan. Förvaltningen utförs idag av stiften och avkastningen är, så som det uttrycks i lag (1998:1591) om Svenska kyrkan, avsedd att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse. Prästlönetillgångarna har på så sätt inte längre som enda syfte att avlöna prästen i församlingen, utan avkastningen får vara med och finansiera hela den kyrkliga verksamheten. Och prästerna avlönas numera som alla andra yrken, genom ett lönekuvert.