Påsk

Att gestalta påskens drama

Påsken är centrum i kyrkans år och liturgiska liv. Påskens händelser orienterar oss i tiden och placerar bönelivet i den rytm som solen och månen skänker åt våra liv. Vi påminns om hur vi är sammanvävda med hela kosmos. I påsken är även vårt eget livs rytm inskriven med dess spänning mellan liv och död, död och liv. Kyrkorummet är också det indraget i den kosmiska rytmen av ljus och mörker. Vi vänder oss mot öster när vi ber, mot den uppåtgående solen. I påskens mysterium har det återvändande ljuset fått en historisk och teologisk mening. Liksom solen stiger upp och fyller tillvaron med ljus kommer Kristus ur gravens mörker med liv och ljus. Skeendet sträcker sig utöver tidens gränser mot Kristi återkomst där den rytm vi nu känner upplöses. Vårt påskfirande är del av en kosmisk vision.

Påskens mönster präglar även veckans gudstjänstliv där varje söndag kan firas som en påskdag. Erfarenheten av att varje veckoslut vara med och gestalta påskdramat från Långfredag till Påskdag har många gjort i kommuniteten i Taizé.

Solens och månens kalendrar

När tidpunkten för påskens firande i västkyrkan fastslogs vid kyrkomötet i Nicea år 325 bands solens och månens kalender samman. Därför kom påsk att firas den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämning. Månen är förknippad med övergångar, med tillbakagång och växt. Solen representerar i många kulturer det bestående. Död blir liv som omvandlas till evigt liv. Solen den första dagen förebådar Kristus.

I vår kyrkas gudstjänstliv söker vi mer och mer att levandegöra påskens drama. De tre heliga dagarna från Skärtorsdagens kväll till Påskdagens morgon får sin egen gestaltning och sin egen tyngdpunkt. Till stöd för gestaltningen finns i Kyrkohandboken 2018 en ordning för Långfredagsgudstjänst och en för Påsknattsmässa. Ordningen för Påsknattsmässa utgår från formen för mässa i kyrkohandboken. Den erbjuder en mängd olika alternativ för att kunna fånga upp de lokala varianter som redan finns för påsknattens mässa. Doppåminnelse finns som ett fakultativt moment och knyter an till den vilja att lyfta fram dopet som genomsyrar kyrkohandboken. Det är också möjligt att fira nattens mässa med fokus på spänningen mellan mörker och ljus och låta tändandet av påskljuset bli ett centralt moment. Rikedomen när det gäller alternativ både i formulering, fokus och placering kräver en noggrann reflexion och planering av hur en församling i sitt specifika kyrkorum vill gestalta mässan.

Tända en påskeld

Bland det som inte blir synligt i en kyrkohandbok är det som utspelar sig på kroppens och handlingens nivå. Om nu påsken rör vid vår relation till kosmos och vid våra erfarenheter av mörker och ljus, av död och liv, hur kan då detta närvarandegöras i sättet på vilket vi firar mässan? Vilka möjligheter erbjuder den egna kyrkan och miljön kring denna? Att inleda på kyrkogården, att där tända en påskeld från vilken ljuset till påskljuset hämtas kan vara en möjlighet. Med det tända ljuset vandrar vi gemensamt in i kyrkorummet och låter ljuset spridas där. Tidpunkten för att fira påsknattens mässa är ett annat viktigt avgörande. Samlas vi mitt i natten när det är som mörkast eller sent när natten nästan är över, på gränsen till gryningen, så att vi kan se solen gå upp när vi lämnar kyrkan efter mässan? Ska församlingen inbjudas till påskfrukost eller till en enkel måltid i samband med Skärtorsdagens mässa?  På några platser är vakan inför påsknattens mässa viktig med tystnad, stillhet och läsning av texter som ger grund för påsken.

Anknytningen till dopet behöver inte enbart ske som doppåminnelse. Kanske finns det människor i församlingen som skulle vilja fira dop denna natt. Fastan är i många församlingar en tid för att erbjuda mötesplatser för fördjupning i kristen tro. Dop, konfirmation eller doppåminnelse i påsknattens mässa kan vara en naturlig del av detta. Detta binder oss samman med traditionen från den tidiga kyrkan med påsken som tid för dop. Här finns också en anknytning till vår tids frågor om klimat och miljö. När vi häller upp vattnet i dopfunten, låter det plaska och rinna bär vi också med oss jordens alla vattendrag i en förbön för vår planet jorden och påminns om vår samhörighet med annat liv genom vattnet.

Bevara dramat mellan gudstjänsterna

Överväganden när det gäller handlingar och gestaltning är självklart viktiga även för de gudstjänster som inte har en egen ordning i kyrkohandboken. Hur hänger de heliga dagarnas gudstjänster samman? Hur kan dramat bevaras också mellan de olika gudstjänsterna? Hur gör vi för att vandringen genom de olika gudstjänsterna ger en del av dramat, inte hela på en gång.

Hur möter vi dem som kommer enbart till en av helgens gudstjänster? Vilka symboler lyfter vi fram i de olika gudstjänsterna? När det gäller liturgisk färg är vitt Skärtorsdagens, Påsknattens och Påskdagens färg. Vid Långfredagen väljer en del inte längre svart utan rött för att understryka den utgivande kärleken hos Kristus som dör på korset.

Vi behöver också ta ställning till kyrkorummet som en miljö mellan gudstjänsterna. Kanske väljer vi att hålla hela kyrkan låst och stängd under påskafton som ett uttryck för Kristi närvaro i grav och dödsrike. Om kyrkan är öppen kan den hållas mörkt, utan levande ljus utom i ljusbäraren där besökaren även denna dag bär fram sina böner.

Påsken är centrum i kyrkans år och liturgiska liv. Här finns resurser för att foga in vår existens i ett stort sammanhang och gestalta och tolka livet. Kyrkans liv och den enskildes.