Flygförsening, den där tröttheten och en helt fantastisk utsikt

Den här berättelsen börjar i ett grått, molntäckt Laxå och slutar på en grön gräsmatta i det varma Rom.

Alltihop startade med en sen bussfärd från Laxå kl. 23.45 med stopp i Hallsberg samt Örebro med målet att ta Bodarnes och Hallsbergs konfirmander till Arlanda och flyget mot Rom! Det är en ljummen kväll även om fler och fler regnmoln drar in över oss längs färden på motorvägen. Trots lite eller ingen sömn är det många upprymda samtal och glada ungdomar på bussen. Man snapar, skrattar och bubblar, men knappt en enda snarkning hörs – humöret är högt och förväntningarna ännu högre!

Runt 3-tiden på morgonen anlände vi Arlanda och terminal 5. Vi checkade in både oss själva och bagaget och gav oss sedan av mot gaten. Med ett par timmar till avgång hann vi med såväl frukost och vila som taxfree-shopping. Klockan 06.20 skulle planet avgå och ombordstigningen skedde i tid, men strax innan avgång kom det, meddelandet vi alla hoppades slippa ”Det här är er kapten. Jag blir tyvärr tvungen att meddela att vi blir försenade idag.” En tung suck gick genom flygplanet. Hur sena kommer vi att bli? Vi vill ju komma fram nu! Men det räckte inte med förseningen, nej då. Snart kom ytterligare ett meddelande från kaptenen ”Vi har ett tekniskt problem och behöver åka med flygplanet till mekanikerna”. Och nu: samfällda, panikartade blickar. Ett tekniskt fel. Vad kan det vara? Är en motor trasig? Är det bara en lampa som inte fungerar? Ska verkligen vingen röra sig så där? Kan vi inte bara byta plan? Sedan säger en av konfirmanderna ”Jaha, det är bara att börja skriva hemåt då” och tar upp sin telefon. Det lättade genast upp stämningen och fick alla som hörde att börja skratta. Med en försening på ca 40 minuter i ryggen lyfte vi till slut och allt gick bra; båda vingarna satt kvar och alla lampor och signaler fungerade. Väl uppe i luften började sömnbristen ge sig till känna. Många slumrade till, någon blev illamående – men det löste sig tack vare väl förberedda ledare som gav vatten och åksjuketabletter. En flygtur på tre timmar kändes på förhand inte särskilt lång, men med den där stora tröttheten hängandes över sig blev det väldigt lååånga tre timmar. När är vi egentligen framme? Så när nedstigningen mot Aeroporta di Roma äntligen började vaknade vi allihop till liv och gnistan av iver och upprymdhet tändes igen!

En anslutningsbuss tog oss vidare till hotellet, där vi kunde ställa av vårt bagage innan vi tog en promenad till McDonalds för en välbehövlig lunch. Under promenaden kom en annan lyktstolpe i vägen för oss, men inga skador skedde. På vägen tillbaka till hotellet stannade vi för att köpa sådant där livsviktigt som godis, chips och kakor. Dessutom kom varenda konfirmand (och vuxen) ut med minst en vattenflaska, många hade betydligt fler. Vilka ansvarsfulla och härliga människor vi ledare har den äran att spendera tid tillsammans med!

Tillbaka på hotellet – och vilket hotell! Stort som ett palats med en utsikt som är svårslagen med Peterskyrkans kupol i blickfånget. Dessutom finns det en lummig trädgård, gröna papegojor i träden och en underbar takterrass med sköna loungegrupper att hänga i. Förutom papegojorna i träden hittade vi även en ödla på minst ett rum! Anorlunda men ofarliga husdjur (nej då, vi behöll den inte. Den fick komma ut igen). Efter vår långa resa gav nu eftermiddagen tid för vila och att upptäcka hotellet och dess omgivningar. De riktigt pigga orkade till och med kasta boll.

Kvällen avslutades med en gemensam middag på Ristorante Papa Rex, glass och marknad för de som ville och efter det en andakt ute i det gröna. Vid andakten fick alla ungdomar möjligheten att dela med sig av ”oj och wow” från dagen. Här kommer en liten sammanfattning med konfirmandernas egna ord:
WOW
Vilken utsikt (återkom många gånger)
Att vi kan hänga tillsammans
Vad vackert det är
Vilken god glass det var
Två bilar stannade faktiskt vid övergångsstället
Vad kul det var att gå på marknaden och affärer
Vad häftigt med papegojorna
Vilken takterrass

OJ
Vad varmt det är (återkom lika många gånger)
Vilka smala trottoarer
Vad trött jag är
Vilken trafik
Vad mycket man orkar fast man är trött
Vad hungrig jag har blivit

Med omsorg, humor och snälla ord hjälptes alla åt att göra den långa och tröttande resan riktigt trivsam. Nu ser vi fram emot morgondagen då det blir stadsvandring och katakomberna.

Kika igenom bildspelet här nedanför!