Sandra Signarsdotter, präst och författare, har skrivit boken En del av livet. Berättelser om förlust av närstående (Verbum). Det är en bok om de som har sörjt och de som är mitt inne i sorgen.
Hur hittar man vägar framåt när förlusten är förlamande och all energi går åt till sorgen? Går sorgen över? Eller kommer den alltid att finnas hos den sörjande? Blir sorgen mjukare med tiden och blir mer som saknad? Det finns flera frågor kring sorg och många upplever att det är finns få sammanhang där man kan komma till tals om förlust och de känslor som väcks inom oss.
Människors berättelser om förlust
Sandra Signarsdotters bok är skriven utifrån personlig erfarenhet av sorg i tidig ålder och hennes arbete som präst.
Hur kom det sig att du skrev den här boken?
- Det var en bok som behövde skrivas. Det finns många böcker om död och sorg. Några böcker om egen sorg. Det finns böcker av psykoterapeuter om hur man kan bearbeta sorg. Men ingen bok som lyfter fram människors berättelser om förlust och hur sorgen blir en del av deras liv. Jag ville berätta sörjande människors berättelser, säger Sandra.
Sandra säger att hon har kontakt med flera personer som har drabbats av förlust och har lyssnat till deras berättelser. Sandra har fått deras tillåtelse att publicera berättelserna och de har läst det hon skrivet. Arbetet har varit en lång process och har fått ta den tid som behövdes.
- För mig är det viktigt att jag själv är en person som bär en förlust och sorg efter min pappa. Det finns ett ”vi”-perspektiv. Vi som drabbas av sorg och som delar erfarenhet av sorg, säger Sandra.
Till de olika berättelserna har Sandra som präst skrivit några reflektioner och tillför kunskap och erfarenhet kring sorg. Sandra poängterar att de anhörigas berättelser får står för sig själv. Sandras kommentarer handlar om gemensamma drag i människors sorg som t ex platsens betydelse, vikten av att ta avsked, ritens läkande kraft, om hur krävande det är att sörja, om upplevelser av hur Guds ljus bryter in i mörker, om natur och djur, om lekens betydelse för barn som drabbas av sorg.
Du beskriver i boken vikten av att få sätta ord på sin förlust och sin sorg. Varför är det så viktigt?
- Att berätta är ett sätt att skapa förståelse för vad det är som händer och vad det betyder för oss, säger Sandra. Genom att läsa andras berättelser blir det lättare att hitta orden för den egna sorgen. När vi drabbas av sorg kan vi lätt känna oss ensamma medan livet går vidare för alla andra. Det är viktigt att inte känna sig ensam med sin sorg.
Att känna sig trygg
Sandra önskar att vi skulle bli mer tillåtande att låta sörjande få vara som de är utan att behöva visa sig stark och duktig. ”Ju bättre stöd, desto tryggare sorgeprocess”, skriver Sandra i sin bok.
I din bok har du ett kapitel med rubriken ”Hoppet, trösten och aldrigheten”. Hur tänker du om hopp och tröst? Vad menar du med aldrigheten?
- Aldrig betyder ”inte vid någon tidpunkt”. När vi förlorar en närstående går det inte att få den personen tillbaka. Det är i den upplevelsen som tomheten kan kännas som total och förlusten sliter i oss, säger Sandra.
- Trösten är det som skapar hopp. Det är genom empati, att någon annan visar omsorg, som vi känner att det finns en värme som skyddar och helar. Det som skapar hopp är att någon finnas närvarande och vill finnas hos mig, säger Sandra.
Saknad och tacksamhet
Sandra lyfter fram ritens betydelse i sin bok. Att ta ett ceremoniellt farväl, i kyrkan eller på annan plats, är viktigt. När en människa dör brukar nära och kära samlas för att ta farväl. Många sörjande uttrycker att begravningsgudstjänsten är betydelsefull. Det är något vi gör tillsammans. Vi sjunger, får gå runt kistan och lägga en blomma på kistan, omsluta den avlidne. Det är också en handling av tacksamhet över den människa vars liv vi fått vara en del av.
- Vi har behov av rummet och formen för avsked, det som uttrycks i begravningsgudstjänsten. I kyrkan eller kapellet har människor tagit avsked av sina anhöriga i många generationer. Att välja en kristen begravning är att känna sig inneslutna och bäras av en historia bakåt och ett liv framåt, säger Sandra.
Även att besöka anhörigas gravar eller minneslund är en rit. ”Vi går till graven för att hålla minnet vid liv och för att knyta ihop nya generationer med släktled bakåt i tiden”, skriver Sandra i sin bok.
Pär Friberg